Ibland när jag får en ny, oläst bok i handen känner jag en slags förnöjelse. Som om själva anblicken ger en föraning om hurdan läsningen kommer att bli. Om känslan håller i sig när jag öppnat första sidan och läst inledningsraderna blir jag både förtjust och lite sorgsen. Förtjust över de fröjder som ligger framför mig, sorgsen för att jag redan kan se slutet på trevligheten.
Just den känslan fick jag när Jean-Michel Guenassias debutroman De obotliga optimisternas klubb hamnade i mina händer. Omslagets bild av en grupp män helt uppslukade av ett schackparti bådade gott, den som spelar schack har inte bråttom. Jag tycker nämligen om när författaren vägt sina ord väl och skalat bort det onödiga. När mycket innehåll finns i mellanrummen mellan orden. Och det slog inte fel. Första meningarna lyder: "Idag begravs en författare. En sorts slutgiltig hyllning. Oväntat många människor av alla de slag blockerar tyst och respektfullt gator och boulevarder kring Montparnassekyrkogården."
Det är Sartres begravning och huvudpersonen Michel är där, liksom alla de tiotusentals andra. Men till skillnad från de flesta av dem har han träffat Sartre. Inte bara en gång, utan otaliga. De var nämligen båda medlemmar i de obotliga optimisterna klubb. Från den korta prologen kastas vi tillbaka till tidigt 60-tal. Michel var då en pojke som helst inte vill vara hemma. Mamman med den ärvda förmögenheten styrde och ställde med alla, inklusive pappan vars familj var italienska invandrararbetare och kommunister. I världen rådde kallt krig. I Algeriet pågick befrielsekriget. Michels bror tog i hemlighet värvning, men deserterade och blev efterlyst.
Bara det scenariot vore nog för en roman, men Guenassia väver dessutom in medlemmarna i schackklubben, de obotliga optimisternas klubb. En samling östeuropéer och ryssar i exil. Politiskt är de av alla schatteringar, en är före detta vit överste i tsarens armé, en annan har fått medalj ur Stalins hand, ytterligare en annan är välkänd skådespelare från Ungern, tillsammans står de för: "du lever, klaga inte!" Klubben blir Michels andra hem. Försiktigt smyger han sig in bakom draperiet i bistron och följer spelarnas kamp över brädet. Röken fyller luften, tystnaden och melankolin likaså. I ett hörn sitter Sartre. Franska är påbjudet, politik förbjudet, båda reglerna bryts allt som oftast och smockorna haglar. Det är både laddat och avspänt.
Guenassia skriver med tilltro till läsaren. Han växlar mellan Michels tillvaro i skolan och familjen, hans kärlek till litteraturen, oron för att inte klara matteprovet och de olika schackspelarnas bakgrundshistorier. Ibland berättar de för Michel, ibland får läsaren följa med tankarna bakom järnridån. Och det blir aldrig tråkigt. Det är en perfekt semesterbok. Den är bra, fängslande och underhållande. Enda felet är att den tar slut för fort. För trots att den är på 628 sidor känns den inte lång. Den hade till och med kunnat vara längre.