Under mottot "I himlen är det för sent"

Det är tidig förmiddag och repetitioner för Karin Paulin Quartet - en musikalisk konstellation med sättning av ett mer ovanligt slag. För sången svarar naturligtvis Karin Paulin, klarinett och basklarinett spelas av kammarmusikern och Neo-medlemmen Robert Ek, medan resten av de många instrumenten hanteras av Lars Paulin och Rolf Hedberg. - Det handlar väl om ett tiotal instrument sammanlagt och vår särart är väl främst att vi har nya sättningar på varje låt, säger Lars Paulin i ett försök att förklara kvartetten musikaliskt. Själv är han numera frilansmusiker, liksom också Rolf Hedberg som bosatt sig i Göteborg. Ett musikaliskt radarpar efter många gemensamma år som musiker på Norrbottensteatern. Där arbetar Karin Paulin, medan Robert Ek till vardags hör hemma på Norrbottensmusiken i Piteå. Ta tillvara på stunden
- För mig är Karin Paulin Quartet en möjlighet att ta ut svängarna, att skapa tillfällen att framföra den musik jag själv vill på det sätt jag själv vill, säger Karin Paulin, som tillsammans med sina medmusiker repeterar inför ett par konserter som fått titeln I himlen är det för sent. Det handlar inte om Rekyls gamla hit, utan i stället om ett påstående, kanske något av ett motto för hela idén bakom kvartetten. - Lite av carpe diem, fast på svenska. Om att ta vara på livet och stunden, att göra det man vill och tycker om, säger Rolf Hedberg, som reser upp till Luleå när det nalkas spelningar med KPQ. - Eftersom vi alla är ganska upptagna på olika håll träffas vi inte med någon regelbundenhet. Vi är väl snarare ett projektband som träffas och jobbar mycket intensivt inför våra konserter, säger Lars Paulin som nyligen avslutat en turné med Pajala Tatawin och som numera också tillhör Anja Storelvs band. Många genrer
Första spelningen gjorde KPQ för "en fem-sex år sedan" och senast det begav sig handlade det om ett musikalprogram med titeln Broadway tur och retur. Denna gång finns ingen särskild röd tråd och med en knapp vecka kvar i övningsrummet enas kvartetten om att ytterligheterna utgörs av Queen och Michael Jackson på ena kanten och Bo Nilsson och "Balkanhysteri" på den andra. - Vi fabulerar fritt och plockar de låtar vi själva gillar och är inne på en massa musikaliska genrer. För oss finns det inga ramar, vi kan göra det mesta och gör det också gärna. Möjligen med undantag av dödsmetall, men det är å andra sidan kanske bara en tidsfråga innan vi ger oss på det också, säger Lars Paulin. Tillsammans med Rolf Hedberg står han för många av arrangemangen som självklart skapas utifrån gruppens unika möjligheter som bland annat innebär många instrument, varav flera är ovanliga i sammanhanget. Högt i tak
- Basklarinett i stället för bas, en ton i stället för ett ackord på pianot. Piano försöker vi så långt det är möjligt att undvika, det känns som ett alltför "färdigt" instrument här, säger Rolf Hedberg, som tillsammans med sina kvartettkompisar gärna pratar om pausens och tystnadens betydelse. - Vi passar inte riktigt som bakgrundsmusik eller på krogen. Själv hade han tänkt föreslå att de skulle göra ett arrangemang av Se nu tittar lilla solen in igen, men refuserade sig själv. Taket tycks vara mycket högt när de spånar fram den gemensamma repertoaren. - Vi tycker nog själva också att vi har en ganska unik sättning och skulle gärna vilja komma ut mer och spela tillsammans. Men det gäller ju att ha tid för det också, det drömmer vi om.

Under mottot "I himlen är det för sent"

Queens svulstiga The show must go on framförd på kvartett, utan taktfasta trumslag och med syntens feta intro ersatt av en harpas smekningar - inför en sådan upplevelse spetsas öronen gärna lite extra.