Under luppen med Linné

Det är inte heller någon mening att söka svalka i kyrkan. Den är av trä, precis som många andra kyrkor i skogsriket. Ett faktum som underligt nog inte uppmärksammats mer då träarkitektur är typisk för nordbor men ovanlig i söder. Men som sagt - en dum plats om man vill kyla ner sig. En träbyggnad absorberar i stället värme. Därinne är det tryckande. I ett skåp syns en svart mässhake med silver. Den har den uppmärksammade prästen Laestadius predikat i, liksom i predikstolen. Onekligen lämnade han spår efter sig och i sommar spelas Laestadiusoperan om hans liv för fulla hus i Kengis bruk en bit nedströms älven. Berättar om museets vardag I centrala Pajala finns däremot Laestadiusmuseet, och äntligen en sval plats. Under rönnarna på gården får jag en stunds samtal med Anneli Mäkinen, ansvarig för verksamheten. Hon berättar eftertänksamt om museets vardag. - Hit brukar människor komma, ibland flera gånger i veckan, dricka kaffe och sitta en stund och meditera. Kaffet serveras i lidret där dörren står öppen. På gården finns också Laestadius pörte. Ett hus med ett stort kök, mjölkkammare och det kombinerade sov- och arbetsrummet. Där levde Lars Levi Laestadius, men kanske ännu mer Brita Cajsa Laestadius och de 15 barnen, efter flytten från Karesuando 1849. När maken var ute på sina inspektioner, förutom de botaniska även sådana som den kyrkliga tjänsten krävde, i lappmarken förvaltade hon gården. Ja, när han var hemma också förresten kan man nog anta. - Det var kvinnans förmåga som avgjorde om huset blev förmöget eller inte, säger Anneli Mäkinen på sitt lågmälda sätt. Själva museet är inrymt i den nya prästgård som byggdes för prästen, men som Lars Levi Laestadius och hustrun aldrig kom att bo i. Han dog, troligen i lungcancer 1861, och det blev dottern som gifte sig med den efterträdande prästen. Vanligt var annars att prästänkan gifte sig med den nye, alternativet var att flytta från gården. Skötte prästgårdens ekonomi Brita Cajsa som nu fick bo kvar, kom dock även fortsättningsvis att bli den som skötte prästgårdens ekonomi, berättar en av guiderna under en visning där perspektivet är Brita Cajsas. Men hur tankarna verkligen gick för dåtidens människor kan samtiden aldrig riktigt förstå. Mycket nytt har kommit i vägen och gammalt för alltid glömts bort. Särskilt när det gäller de grupper som inte tecknat ned sina iakttagelser. - Det vi vet om Brita Cajsa är nämnt i förbifarten, berättar Anneli Mäkinen. Mer är det då skrivet av och om hennes man. Lars Levi Laestadius ville vetenskapen och botaniken. I museets utställning, som är producerad av Norrbottens museum, finns en del av hans teckningar av växter återgivna. De är välgjorda, detaljerade och närmast ömsint målade. Med Guds ord - och nykterheten Med sina predikningar ville han nå människorna med Guds ord, men också med nykterheten. Alkoholismen var utbredd, arbetarna på järnbruket i Kengis fick en del av sin lön i sprit, och det gjorde livet svårt för familjerna. Ur hans arbete föddes så den Laestadianska väckelsen, som fortfarande är levande med två inriktningar. Om den lärde jag i skolan på 1970-talet att man inte fick ha gardiner och att människor kunde bli märkligt, närmast otäckt, hänförda. Så här på gårdstunet i Pajala, och efter nästan 20 år i Norrbotten, har den bilden av Lars Levi Laestadius och hans fru, som förstås aldrig nämndes, definitivt blivit mer komplex. Varje sommar har museet också en särskild vecka med olika arrangemang. 2005 var Brita Cajsas år eftersom hon föddes 1805 i Arjeplog. I år är det i stället en 300 år gammal jubilar, Carl von Linné, som fått inspirera. Namnet på veckan är I Guds fria natur. Men kanske borde det ha varit ett frågetecken bakom. - Vad skulle Linné vilja säga oss just nu när klimathotet precis gått upp för oss? är det första Anneli säger under intervjun och en frågeställning som återkommer. Hon menar att temat för veckorna på något sätt ger sig självt. I Brita Cajsas trädgård har man därför givit plats för en botaniker som säkerligen betydde mycket för Lars Levi Laestadius vurm för vetenskapen. - Vi har planterat löjtnantshjärta som var en favoritblomma för Linné. Laestadiusmuseet öppnade 2000 och årets vecka är den åttonde i ordningen. På backen står bänkar utställda och på onsdag är det psalmkväll i pörtet. De brukar vara välbesökta och köket, som alltså är ganska stort, fylls av folk. - Den sker på det gamla sättet. Psalmerna sjungs lite släpigt men det är ingen egentlig klämsång, berättar Anneli Mäkinen. Det är inte så många som kan det längre. Det hon talar om är ett ovanligt sångsätt som utmärkt psalmsången i Tornedalen särskilt i äldre tid där rösten liksom pressas fram. På hösten, i slutet av augusti och september, efter att museet egentligen har stängt tar verksamheten ny fart. Då ökar plötsligt intresset för guidade besök.. - Det är Luska-grupperna från Finland på väg upp till fjällen. De åker upp för att uppleva färgprakten. Det är också den årstid som finska fjällen besöks. Luska är just det finska namnet för den röda årstiden, hösten. Och vi talar en stund om varför så få norrbottningar besöker den svenska fjällmiljön med sin obrutna horisont och märkvärdighet. Det leder oss osökt tillbaka till Linné och det 1700-tal där naturvetenskapen och en stark andlighet kunde leva sida vid sida. - Det var inte det här jag ville, tror jag Linné skulle ha sagt om han kunde komma tillbaka, svarar Anneli Mäkinen sig själv på den inledande frågan. Om han kunde se vad industrialiseringen gjort. Men precis som för vetenskapsmän i dag hade han svårt att veta vart upptäckterna och ordnandet kunde leda. Där har inte mycket ändrats.

Under luppen med Linné

Villaträdgårdarna formligen dränker den promenerande med dofter. Slänten vid kyrkan ner mot älven är skirt vit av hundkex. I mitten av den dallrande juli är Pajala en blomstrande plats. Och så här ovanför polcirkeln sker allt samtidigt.