Undanskuffat författarmingel

Mingel med Norrbottensförfattare var det i lördags på Kulturens hus i Luleå. Hopfösta i bibliotekets mest avlägsna hörn, högst upp på femte våningen, satt dryga tjugotalet författare vid var sitt bord. Kan inte låta bli att tycka lite synd om deltagarna. De satt där med sina böcker; det mödosamma arbetet med att formulera berättelserna var redan gjort, böckerna tryckta och nu kom ett tilfälle att visa upp skrivarmödorna för publiken. Det var bara det att publiken mest minglade på andra plaser i det stora, fina hus. Det var publika aktiviteter överallt, uppenbarligen bättre annonserade än denna programpunkt. Låter det gnälligt? Nja, jag nämner det bara som en sorts anmärkning i marginalen. I rättvisans namn ska sägas att det nog minglades en del, publik hittade trots allt upp till bibliotekets översta våning, även om det irriterar mig att evenemanget kändes undanskuffat Den som ville kunde i alla fall lyssna till många intressanta tankar och berättelser. Kanske aningen rumphugget dock; var och en fick tio minuter på sig att säga nåt klokt, i ett så kallat Speakers corner. Olika temperament Vilka författare var där? Varför inte räkna upp dem alla: Ester Cullblom, Cecilia Hansson, Kerstin Hillström, Kjell Lundholm, Anita Nilsson, Katarina Kieri, Pelle Lindblom, Sven Nyberg, Birgit Lönn, Yngve Ryd, Lena Kallenberg, Gunnar Kieri, Lars Gyllenhaal, Kerstin Bergström, Antoni Lindgren, Ann-Katrin Tideström, Mona Mörtlund, Henry Rönnbäck och Lina Stolz. En hel del alltså, många olika temperament, genrer och ämnesområden. Där fanns Katarina Kieri, som dessutom hade en mer gynnad sits eftersom hon fick 45 minuter på sig. Att lyssna till henne när hon berättade om sina tankar kring senaste romanen, Vem vågar sommaren?, dessutom hennes första så kallade vuxenroman, blev till en lite lugnare stund, med tid för eftertanke. Katarina Kieris framtoning är allvarlig men ändå utan tungsine. Hon talar om att vara sann mot sin berättelse och hur berättelsens trådar ofta knyter an till något som hänt, eller kommer att hända, i hennes eget liv. - Huvudpersonen Majken kom till mig som en bild. Jag såg en kvinna som letade efter en nyckel bakom ett hus i skogen. Vem vågar sommaren? innehåller ingen större dramatik, inte mycket sker på ytan, men desto mer på insidan. För ett år sedan, när boken var färdigskriven, uppenbarades också sambandet mellan dikt och verklighet. I verkligheten visade det sig att Katarina själv hade skrivit sig ur det hus och sammanhang hon själv levde i. - Det är lite märkligt, men skrivandet är för mig en nästan intiutiv handling, jag måste följa med i berättelsens egen väg. Gränslandet mellan ung och vuxen Dessutom visade hon upp sin senaste bok, tryckt men ännu ej utgiven. Som alltid med Katarina Kieris böcker är titeln viktig. Boken heter Majas morsas kompis sambo och andra noveller. Hon kallar själv den kommande boken för en ungdomsnovellsamling. Det handlar om elva noveller som undersöker gränserna mellan ungdom och vuxenhet. När kliver man över gränsen och vad händer i det ögonblicket? Det djupa allvaret Cecilia Hansson är född 1973 i Luleå Hon lämnade staden för studier och ett annat liv efter gymnasiet. Hon debuterade 2002 med diktsamlingen Tänj min hud. En förvandling och i höstas kom samlingen Revbensdagar, morgnar. Efter ett kort prat med henne står det klart att skrivandet inte är en lek. Det kanske låter som en klyscha, och är det väl ofta också, men ibland måste det ändå sägas. - För mig är skrivandet djupt allvarligt, det handlar om att beröra i en tid där det ytliga behärskar nästan alla områden. Jag har alltid skrivit, sedan jag var liten och alltid blivit uppmuntrad till att skriva. Cecilia Hansson har vistats mycket i den akademiska världen. Där finns ett lugn och ett allvar som tilltalar henne. Hon vill doktorera i tysk litteratur och hon känner nu, efter sin andra diktsamling, att hon också kan kalla sig författare. Lusten att berätta Så är det förstås för alla de norrbottensförfattare som minglade högst upp i biblioteket under fyra timmar denna lördagseftermidag. Hos alla finns ett allvar i syftet och en målmedveten lust att berätta historier. Och under detta minglande rasslar fragment av goda historier runt i lokalen; Lars Gyllenhaal som med några snabba ord ställer allvarliga frågor om svenskar som deltog i förintelsen, Kerstin Bergström som talar om Vindarnas hus och platsernas betydelser i hennes liv, Ann-Katrin Tideströms känsla för att leta upp människors egna berättelser, Birgit Lönn som I skuggan av ett silververk lyfter fram en släkthistoria kring silverbruket i Kedkevaare, Kjell Lundholms enträgna historiska skrivande, senast om jubileumsaktuelle Linné och Mona Mörtlunds återkomst till poesin i några nyskrivna dikter.