Utskrattade och hånade av kritiker och den etablerade musikbranschen (även om Bert Karlssons Marianne Records som vanligt var trendkänsliga och försiktigtvis sonderade terrängen) stärktes de alltmer av känslan av att vara isolerade och hotade på samma sätt som landsbygdsbefolkningen alltmer kommit att känna sig bortglömda av etablissemanget. En enkel scanning av valresultatet 2014 visar att SD framför allt företräder arga svenska män på glesbygden som rent faktiskt också fått se konsekvenserna av flyktingpolitiken eftersom asylpolitiken bestäms i storstäder men placeras i glesbygden. Det är först genom tiggeriet som storstädernas priviligierade innerstadsbefolkning ser utanförskapet på nära håll.
Bandet Ultima Thule blev under 1990-talet föregångare och samlingsplats för de första nysvenska unga nationalisterna. En naiv hemmasnickrad, närmast medvetet enfaldig vikingarock. Musiken hämtade lite allmängods från punkens mest demonterade musikgarderob där all komplexitet ansågs som ett svek mot genrekonsensus och kombinerade det med Oi-punkens mest onyktra strävan att uppnå klimax genom envis enkelspårighet. De kantigt replokalssnickrade textraderna om vikingadominans och okunnig självmedvetenhet över att vara något så otydligt som ”ursvensk” var tillräckligt för att få mången finnig tonårings bröst att häva sig av undertryckt stolthet. Denna musik var först med att sammanfatta vita unga mäns stegrande raseri över marginalisering och ifrågasättande. Varje hånfullt ifrågasättande av bandets kvaliteter stärkte bara fansens övertygelse om att vara utsatta för en konspiration från de med makt och inflytande. På samma sätt som SD idag snarare stärks än försvagas av skandaler där media hänger ut dem som tvättäkta rasister. Internt kan det till och med tänkas att varje presumtiv skandalisering är en merit att stärka sammanhållningen med.
Som medlem i det poetiska bandet Ragnarök som var en del av proggrörelsen och på ett omedvetet sätt försökte återerövra de gamla asa-etiketterna från nationalisterna skräms jag över hur enfaldig vikinga-idealiseringen blivit synonym med ultrahögerns mest hårdnackade kärna och hur i grunden okunnig man måste vara för att bortse från att det typiskt svenska ALLTID varit beroende av att kommunicera med andra kulturer och hämta inspiration från andra regioner och sedvänjor. SD är det parti idag som tydligast är förknippat och associerat med musik och kultur genom den tidiga samlingen kring så kallad nationalistisk rockmusik och här kan också orsakerna sökas till varför ingen negativ publicering försvagar rörelsen utan snarare stärker den. Det som snarare krävs är att förstå varför så många människor känner sig förbisedda av de gängse politrukerna som genom sifferekvationer tror att de pratar om människors verklighet. Tyvärr krävs bildning för att komma förbi de värsta fördomarna och detta är det som de marginaliserade skyr som pesten eftersom det är ett accepterande av det egna tillkortakommandet.
Det som framför allt den minst priviligierade delen av befolkningen är tvingad att göra i kristider är att köpa de billigaste varorna i de stora köpgalleriornas ödsliga utbud. Dessa är utan undantag producerade av de så kallade utvecklingsländernas arbetskraft med extremt låga löneanspråk. Det innebär att varje nu levande svensk är beroende av de fattiga ländernas hårt bantade produktionsmöjligheter för att var och en av oss ska kunna uppehålla sin personliga levnadsstandard. I klartext bidrar varje I-landsperson till de fattigas status quo i utanförskap och svält genom att ständigt inhandla varor tillverkade i Pakistan, Turkiet, Indien...
Det innebär konkret att när Jimmie Åkessons gelikar skanderar att man bör stänga gränserna är de alla ekiperade i kläder tillverkade i de länder som flyktingarna kommer ifrån. De ringer från mobiltelefoner producerade i fattigare regioner och de går sedan ut och festar på Kebab, Pizza, Thai, Mexkäk som sammantaget är ett bra bevis på hur svensk kultur ständigt lånar av omvärlden.