Vi svenskar är sociala varelser som gärna vill ta saken i gemensamma händer. Vi agerar med förkärlek i grupp, deltar i folkrörelser, går kurser, åker Vasalopp, kutar i vårrus och sjunger i kör. Det är tryggt att göra saker tillsammans med andra. De enskilda tillkortakommandena döljer sig lätt i mängden av de andras.
Den individcentrerade bildkonsten med sina krav på originalitet och nyskapande har salongen som sitt kollektiva forum. I den kan man ha högre i tak och kan vara mer tillåtande.
Bodens konstförening, som är en sammanslutning av amatörkonstnärer med en årlig vårsalong, har, tycks det, i årets utställning på Bodens nya konsthall, valt bildmaterial med den baktanken och med allra största välvilja. Konsthallen är formligen tapetserad med bilder. Där många svaga insatser bärs av mängden och andra bättre försvinner i densamma. Det blir som på en loppmarknad där man tvingas rota bland diverse bric-a-brac efter eventuella fynd. Måhända är detta tanken bakom den brokiga hängningen, någon slags Ullaredsestetik där kvantitet ersätter kvalitet. Inget träd är högre än något annat och manifestationen vänder sig i första hand till de närmast sörjande, släkt och vänner.
Några utövare sträcker dock sina toppskott upp över den jämna skogskanten. Majden Carlssons akvarell Det töar fångar den slaskiga vårvintern på ett någorlunda förtjänstfullt sätt. Lena Grönbergs utsparningar med maskeringsvätska i akvarellerna ger hennes fjällmotiv med skummande jökelvatten och snöfläckar en frisk och krispig karaktär. Birgitta Tjernströms olja Tvärgata har en morgonljus stämning som för tankarna till stockholmsmålaren Berndt Wennströms stadsbilder. Maria Öhmans och Eva Astrid Westerlunds akvareller med skog som speglar sig i vattenytor tar vara på teknikens flödighet på ett bra sätt. De låter vattnet arbeta med spridningen av färgen. Av utställningens många naivistiska inslag fastnar jag för Siw Jonssons Damen i blått som har ett äktnaivistiskt uttryck. Jag associerar den oförfalskade berättarglädjen i den bilden till målningar av Kalixnaivisten Kristina Forstén.
Att måla tillsammans i grupp kan vara berikande. Det finns en samlad kompetens i alla grupper, men för att ta vara på den sakkunskapen måste det finnas en öppenhet, en vilja och förmåga att våga konstruktivt diskutera varandras bilder. Jag vet inte hur arbetsmötena ser ut i Bodens konstförening, jag kan bara bilda mig en uppfattning utifrån det som visas på vårsalongen, men här anar jag en klar brist på vägval.
Skriftställaren Harry Järv definierade på 1970-talet begreppet konst som kvalitet, den uppfattningen står sig fortfarande, det är den ena vägen. Den andra vägen som går åt motsatt håll är Ullaredsestetikens som bygger på kvantitet.