Ulf Lundell - Lazarus

Ulf Lundells nya skiva Lazarus hyllas i dag av Norrbottens-Kurirens musikrecensent Rolf Nilsén. Skivan belönas med fyra Kurirhästar.

Kultur och Nöje2005-10-05 06:30
ROLF NILSÉN
<STRONG>Lazarus <BR>Ulf Lundell <BR>Capitol/EMI <BR>Fyra Kurirhästar</STRONG><BR><BR><BR>Lazarus? Det var ju han som var förlamad, men som efter sitt möte med Jesus reste sig upp, tog sin säck och gick.<BR>Ungefär så, i alla fall. Och i starkt koncentrerad form. Ur minnet, från Bibeln.<BR>Varför Ulf Lundell har döpt den tredje och sista delen i den skivtrilogi som han tryckpumpat fram under bara det senaste dryga året, till Lazarus ? det är dock oklart.<BR>Tänker han också ta sin säck och gå i väg ? har han kanske känt sig förlamad och är nu kurerad ? eller: what?<BR>Men efter Ok Baby Ok och Högtryck precisionsskjuter sig nu vår allra mest rastlöse och 56-årige rockbard i alla fall fram till en dubbel-CD som innehåller 128 minuter av ROCKMUSIK, uppdelade på 22 låtar. Och (faktiskt!) den markanta majoriteten av dem känns ? oklanderliga, väsentliga, oantastliga, bland det allra bästa som vår man som retar sig på unga feministkolumnister alldeles för mycket, har gjort. På jag-vet-inte-riktigt-hur-länge-men-ändå-känns-det-som-jätte, jätte-länge-sedan.<BR>Och när det är så ? vad kan man då bli ? annat än: glad?<BR>Jag menar: här håller Lundell på och skickar i väg nya plattor nästan som om de vore dagstidningar och somligt på dem har ju varit standardhögt och annat har bara varit pretto-dynga (JO! Det måste han ha tyckt själv också, innerst inne. Men INGEN stryker något som UFFE spelat in!). Och så fläskar han i väg över 600 sidor ny roman också (sorry ? har ej läst den) och öppnar sig för intervjuare som han inte har gjort på väldigt länge (läs Sanna Björlings sensationellt skickliga intervju med mannen i DN:s På Stan-bilaga i fredags ? GÖR DET!) och det känns bara mest som att ? ?jag vill vara med, ni får inte glömma bort mig, jag är fortfarande med i den här livsmatchen!?.<BR>Och så kommer det HÄR.<BR>Lazarus tar definitivt ingen skit. Musiken här störtar sig rakt fram, attackerar från alla håll, prioriterar gnisslig blues och skjutsar omkring en sorts febrig oro som man kanske försöker ducka för. Men som träffar en ändå. Förr eller senare.<BR>Peronligen blir jag så glad av låtar med så mycket sträv pondus som Hett så hett, Humbucker Blues, Hungerdepartementet, Citizen Kane Blues, Graham Greene Blues och Ditt sällskap i kväll att jag bara vill hoppa rakt upp och slänga mig in i en vägg eller något sånt.<BR>Och referenserna och tidsmarkörerna sitter ju bara fint. Ni ser ju själv av det ovanstående: en gammal klassisk amerikansk film från 1941 av och med Orson Welles, en engelsk författare som borde ha fått men aldrig fick Nobelpriset i litteratur. Och mera finns det. Gott om det.<BR>Tyst farväl bara välter omkull mig. Ett majestätiskt, talat stycke, om faderns begravning.<BR>Och hela albumen ? tja, inte vet jag MEN: jag bryr mig. Jag bryr mig som jag inte har gjort sedan jag vet inte riktigt när, om något som Ulf Lundell har gjort.<BR>Och alltid betyder det väl något. För mig, helt säkert. Och, som jag hoppas, för er också.<BR>Lämna era sängar och gå i väg och köp den här dubbel-CD:n.<BR>Bästa rådet just nu. Bara.<BR>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!