För det är svårt att komma ifrån bilden av orkestern som en ickevåldsarmé, en mäktig fredsbevarande styrka, som ställer sina rejält tilltagna blås-och-stråkkrafter till värn mot sorg och förtvivlan i ett mångskiftande program där det tragiska och vemodiga går som ett djuprött stråk, från den känsliga tolkningen av Beethovens Egmont Ouvertyr op 84 - där frihetskämpen greve Egmonts sorgliga öde gestaltas i det dynamiska spannet från avgrundsdova stråkdrag till blåsets spröda näktergalssång – till den storslagna finalen med Schuberts ”tragiska”symfoni nr 4.
Ändå är det styckena mellan dessa ärkeklassiker som imponerar mest. Att kuppa in samtidsmusik i orkestervärldens gravt wienklassikerdominerade repertoar ger alltid höga poäng i min bok, och Anders Hillborgs Iontana in sonno från 2002, baserad på sonetter av Petrarca, är en svindlande upplevelse, lika musikaliskt återhållsam som känslomässigt omtumlande. Redan inledningen där Virpi Räisänens isklara mezzosopran får sällskap av det sällsamma svirrandet från en glasharmonika får oss att spetsa öronen, och när sedan sången övergår i det ordlösa och blåset och stråkarna tar vid förs vi in i ett gåtfullt underjordsrike där sorgen över den älskade Lauras död gestaltas med ett på samma gång modernt och djupt romantiskt tonspråk. Orosfyllt, trösterikt och andlöst vackert.
Räisänen imponerar också stort i Fünf Lieder (publicerade 1910) av Alma Mahler, de äldsta av hennes drygt 100 sånger, av vilka endast 16 finns bevarade. Ömsom uppsluppet virvlande, ömsom melankoliskt introspektiva är sångerna, här i nya orkesterarrangemang av Joakim Unander,en oavbruten fröjd för örat. Och att prioritera Alma Mahlers undanskymda musikaliska gärning framför ännu en rutinförevisning av maken Gustavs desto mer välkända dito är ju i sig värt en applåd!
Efter en välbehövlig bensträckare kan vi så avrunda kvällen med att låta orkestern, under passionerad ledning av Johannes Gustavsson, dundra fram genom de många prången och vindlingarna i Schuberts ovan nämnda ”tragiska” symfoni , skriven 1816 av en blott 19-årig mästare och aldrig framförd under kompositörens korta levnad. Att ta del av detta verk framfört av en topporkester är som att öppna en myriad av kinesiska askar, alla med nya klangsensationer från det stenblocksmassiva till det lövdallrande. Bara att tacka och ta emot. En strålande kväll!