Brigitte Gachas imponerande romandebut, Ugglemasken, väver samman fiktion (som kulturkrocken mellan Nobelmiljö och afrikansk landsbygd) med personliga erfarenheter av hemlandet Kamerun och kvinnornas situation där idag och historiskt. Hon har arbetat som journalist för UNESCO i Paris och bor idag i Stockholm.
Handlingen i romanen börjar i Stockholm dit huvudpersonen Màdoumà kommit tillsammans med sin man, Antonine Mèkènènè, som delar Nobelpriset i fysik med en amerikan. Det är Màdoumàs första utlandsresa och hon blir både förundrad och förtjust. Som en enkel flicka från landet talar hon pidginengelska och tolkar mycket av det hon ser med mytologiska glasögon. Vidskepelsen under uppväxten var likvärdig med förnuftet. Hennes man, som är både berest och beläst, är överseende och ömsint, men sitter mest på hotellrummet för att fila på sitt Nobeltal. Han får priset för sin tillämpning av Kaosteorin, men där han doserar om "coincidentia contrarium" lyckas Màdoumà - som inte läser böcker men har sin medfödda tro på naturens hemligheter - med att bättre förklara motsatsernas förening. Kanske kan föraktet mellan raserna förklaras med förträngning av attraktion, funder hon.
Màdoumà tror på mirakel och förvånas inte så lätt, men inför utsikten mot Riddarfjärden på hotellets veranda och upptäckten av snön, förtrollas hon. Hon klär på sig lager på lager som inför en polarexpedition för att känna och smaka på det vita. Det första intrycket av homogenitet förbryllar. Alla förefaller ha samma sorts hår, samma hud och samma slags ögon. Är de alla syskon?
Giftermålet med Antonine har tagit bort henne från slumområdet, K5 kallat, där hon växt upp med mamman och mormodern. De tre kvinnorna har levt i mormoderns förflutna med allt vad det innebär av begränsningar. Màdoumà har skyddats mot förtal om häxeri genom att tvingas dölja sin skönhet med aska och trasiga kläder. Vackra kvinnor offrades, enligt mormodern, på fördomarnas altare.
Tillbakablickarna på K5 varvas med förundran inför allt det som är annorlunda i Stockholm. I hemlandet följer hon traditionen, som den att vara "mor" för Antonines systrar. I Stockholm upptäcker hon och Antonin erotiken, och ambitionen för Màdoumà blir att konkurrera med honom på det enda område som hon tror att hon behärskar: materien, "dess kontakt och njutning".
Màdoumà träffar kolleger till Antonin och deras fruar. Hon vågar först inte öppna munnen, men amerikanska Maud, som står högt över henne i bildning, visar sig vara inte så olik henne själv när det kommer till tankar om polygami och kvinnors rättigheter. President Clintons otrohetsaffär gör Maud stor affär av.
Màdoumàs iakttagelser runt Nobelarrangemangen; kungen bär glasögon och läser nog mycket och är därför intelligent, blir lustiga först i ljuset av våra egna fördomar. Màdoumà må vara obildad men hon är intelligent. Ugglemasken är njutbar som ett musikstycke där ett tema (som Màdoumàs svartsjuka på Antonins arbete) repeteras om och om igen och förstärks, tills det slutligen klingar ut. Tycker man om fugor så är det här en oemotståndlig bok. En omvänd Tusen och en natt med Màdoumà som vesirens dotter som vill förhindra Antonin att uppslukas av sitt arbete. Den ugglemask i trä som Antonin har kvar från sin barndom får förkroppsliga hotet mot deras nyvunna intimitet. Lika otillgänglig som den, är Antonin vid skrivbordet. Men som den utvecklingsroman det här också är, bleknar vidskepligheterna med den växande självkänslan.