Enligt ett pressmeddelande signerat EMI består Unchained av "Mollys självupplevda texter". Tillåt mig översätta: det är skivbolagsspråk för "En skiva om Molly Sandén och Eric Saades slutgörning".
Allt är krossat och trasigt, Saades smutsiga kläder ligger inte längre i högar på golvet men Molly-hjärtat däremot, det ligger på marken alldeles sönderstampat i smutsen. Om detta berättas i elva hyfsat habila hjärtasmärta-låtar. Men mer än habilt blir det aldrig, förutom i titelspåret Unchained som är väldigt bra och i mello-snyftaren Why am I crying som verkligen håller mer än måttet i avdelningen powerballad.
Annars är det oblyga Swedish House Mafia-flirtar (This party), Coldplay-stråkar (Green light) och som helhet ganska uddlöst, även om man skulle tillhöra Team Molly.
Molly Sandén har en klassisk sångröst som passar fint i sitt powerpop-sammanhang. Men hon har oändligt långt kvar till systrarna på andra sidan Atlanten där Jordin Sparks och company ingår. Varför kan ingen sätta ett par riktigt fläskiga superhits i händerna på den här tjejen?