Vill operasångerskan vara vänlig att dämpa sig?
Något i den stilen stod skrivet på en lapp i trappuppgången till Stockholmslägenheten.
Lisbeth Sandberg hade försökt att isolera köket för att kunna öva utan att störa grannarna. Förgäves, naturligtvis. En röst tränad för att bära, ja nästan ända ut i universum, ryms inte i ett flerbostadshus.
Annat är det på mormor och morfars gamla gård utanför Haparanda.
– Det är fantastiskt att sjunga utomhus, utan att störa någon. Men ja, grannarna har visst hört mig ändå, trots att det går en fors mellan. Men de tycker att det roligt, säger hon.
By och storstad
Lisbeth Sandberg är sopranen som växte upp utanför Kalix, utbildade sig på Musikhögskolan i Örebro och vid Mozarteum i Salzburg, bosatte sig i Stockholm för att i mitten av 1990-talet flyttad norrut igen.
Sedan dess bor hon på båda platserna.
– Jag är helst och oftast här men behöver storstadspulsen ibland. Fast jag skulle lika gärna kunna ha Tornedalen och New York, det måste inte vara just Stockholm, säger Lisbeth Sandberg, och tar hastigt en klunk te innan hon fortsätter.
– Min barndoms lekplats var en gammal skog där jag lekte med farfar och mina fyrbenta vänner. Jag har alltid varit i naturen och behöver det, kan inte vara utan. Är jag i Stockholm så cyklar jag mycket. När jag är ledig åker jag till nationalparker, inte bara i Sverige utan över hela världen. Orörd natur ger frid och man blir kreativ.
Tar ställning
Orden flödar ur henne, snabbt och utan självcensur. När hon kommer in på ämnen som engagerar henne, såsom miljöförstöring eller fördelningen av kulturpengar, blir den mjuka blicken något vassare. Lisbeth Sandberg säger att hon numera oftare tar ställning i sitt musikaliska värv – men att det är en balansgång.
– Naturen kan inte försvara sig själv så jag försöker göra det på mitt sätt. I konserterna har jag med egna dikter som jag framför på ett teatralt sätt. Där väver jag in det. Men det handlar om finkänslighet, hur politisk man är och sättet man gör det, säger hon.
Hektisk sommar
När Kuriren möter henne i Kulturens hus kafé i Luleå är hon mitt uppe i sommarturnén med den finska pianisten Virve Räisänen, en resa som går söderut under hösten.
Konsertprogrammet skiftar utifrån spelplats och lokal men baseras på romanser av bland andra Gösta Nystroem, Ture Rangström, Toivo Kuula, Yrjö Kilpinen samt texter av diktare som Bo Bergman, Ebba Lindqvist och Kasimir Leino.
Ikväll ger duon en konsert i samband med firandet av Nationalälvdagen i Kattilakosti, därefter bär det av till Rovaniemi.
Numera sjunger Lisbeth Sandberg gärna på finska. Men det har inte alltid varit så.
– Opera sjunger man på alla språk men jag har hållit mig undan finskan. Som barn hörde vi mormor och morfar prata finska, men jag lärde mig inte språket. Det släppte när vi gjorde Krigsoperan 2009 (tredje delen i Bengt Pohjanen operatrilogi om Tornedalens historia reds anm). Alla mina solon sattes på finska. De andra sopranerna pratade finska men fick sjunga på svenska. Det var en publik på 1.500 personer och alla kunde språket. Jag gjorde korstecknet bakom scenen. Efteråt kom människor fram och tackade på finska. Då hade jag klarat mig över en gräns.
Ständig rörelse
Lisbeth Sandberg trivs med att vara i ständig rörelse, såväl fysiskt som mentalt. Hon säger att hjärnan "spinner hela tiden", även i till synes lugna situationer.
– De som ser mig sitta och dricka te utanför huset kan nog tänka att jag är lat, haha. Men mentalt jobbar jag under tiden. I den tornedalska andan ses kreativitet som praktiska sysslor. Men att fixa saker på gården är snarare avkoppling för mig. Det är en slags arbetsmeditation, som munkar har i många kloster.
Målarens palett
I sin röstträning är Lisbeth Sandberg mån om att behålla bredden.
– Min röst vill jag ha som en målare har sina färger. Jag vill kunna måla i vilken färg som helst och själv ha kontrollen. Med en flexibilitet så att jag kan sjunga romanserna jag älskar. Det vackraste med romansen är att inte köra för starkt eller operaaktigt utan mer åt vishållet. Ska man gå in och sjunga Wagner är det något helt annat, säger hon.
Sedan en tid tillbaka jobbar hon också med en popskiva.
– Jag skriver på engelska och enstaka låtar på svenska. Det blir något helt annat. Inte så mycket kärlek och sådant, jag är trött på alla kärlekstexter. En del av mina texter är samhällskritiska. Jag blir mer och mer upprörd över hur vi lever i det västerländska samhället, med all stress och miljöförstöring.
Utanför boxen
En barnopera och en familjeföreställning ligger också i pipeline. Idéer för framtida projekt är ingen bristvara. Lisbeth Sandberg finner inspiration i genrer utanför den klassiska boxen.
– Tyvärr är jag en hårdrocksälskare. Jag tycker att opera och hårdrock är samma uttryck. Det är järnet hela tiden. I bilen hem efter en föreställning eller en konsert så lyssnar jag oftast på hårdrock. Det är de vanliga, AC/DC, Metallica men också nyare grejer. Kan jag så går jag gärna på festivaler. För mig är det självklart, men det är förstås olika. En del tycker att "du är ju klassisk sångerska, ska du lyssna på det där?".
Blir det en hårdrocksplatta i framtiden, månne?