Tystnadens konsekvenser i stark dokumentärfilm
Det finns berättelser som inte lämnar en någon ro. Som skaver och bråkar och sätter tydliga spår. En sådan berättelse bär Ingela Lekfalk fram i sin senaste dokumentärfilm Hur kunde hon.
HUVUDPERSON. "Lillemor och jag är gamla vänner och det var hon själv som ville berätta om hiv", säger Jenny Sjunnesson som varit en viktig resurs i arbetet med filmen.
Foto: Roland S Lundström
1996 kommer de första bromsmedicinerna och en läkare meddelar att hon inte längre har några mätbara virusnivåer, något Lillemor väljer att tolka som en friskförklaring. Fyra år senare gifter hon sig och får så småningom två barn. Hela tiden äter hon sin medicin, går på kontroller, inte ens läkarna tycks reagera. Förlorar vårdnaden
2004 insjuknar hon i en relativt enkel sjukdom och hennes blodsmitta uppmärksammas. Efter att inte ha tagit ordet "hiv" i sin mun på 23 år, inser hon att hon kan ha smittat sin familj och tvingas berätta. Familjen har inte drabbats av viruset och från början finns maken där vid hennes sida. Sex månader senare polisanmäler han Lillemor som döms till två och ett halvt års fängelse för försök till grov misshandel. Senare förlorar hon också vårdnaden om sina två små döttrar. En ny nedstigning i helvetet, ackompanjerad av braskande tidningsrubriker där hon kallas "hiv-mamman". Utanför hennes hus står en gammal man och fotograferar medan hon packar ihop sitt gamla liv i flyttkartonger. Ville berätta
Vid hennes sida finns mamma och kompisen Jenny Sjunnesson i en mycket starkt berättad film där mamma Ulla bland annat formulerar något om att hiv väl går an, men att det värsta är att Lillemor inte får vara med sina barn. - Lillemor och jag är gamla vänner och det var hon själv som ville berätta om hiv, som ju är en sjukdom som vi aldrig talar om, trots att det bara i Sverige finns 5.000 personer som är bärare av viruset, säger Jenny Sjunnesson. De tänkte sig en bok, men när Jenny Sjunnesson berättade historien för Ingela Lekfalk föll tankarna i stället på film. Från början kunde inte huvudpersonen själv tänka sig att ställa upp på bild och inte ens med sin egen röst. Men under de två år teamet följt henne har hennes röst vuxit sig starkare. - Det har funnits tillfällen när jag ifrågasatt mitt eget arbete och engagemang, när jag känt mig som en snaskig kvällstidningsjournalist. Vi har filmat länge och under svåra omständigheter. Startade i en riktig uppförsbacke i samband med att Lillemor åkte in i fängelse och har gjort en lång resa tillsammans, säger Ingela Lekfalk. Folkets Bio distribuerar
Den 21 maj har Hur kunde hon Sverigepremiär på Folkets Bio, men fortfarande väntar Lekfalk på Svt:s beslut om visning. - Det här är inget jag vill prata om eftersom det ännu inte finns något slutgiltigt beslut. Men hittills har reservationerna bland annat handlat om den genomslagskraft tv har, sett i relation till den stigmatisering som drabbar hiv-smittade, säger Ingela Lekfalk som redan sålt sin film till flera tv-kanaler i Europa och USA. För andra gången har hon gripit sig an ett tabubelagt ämne, senast handlade det om synen på homosexualitet i dokumentären Jenny, Gud och tystnaden och hon anser att diskussionen med Svt har fått henne att ytterligare inse betydelsen av Hur kunde hon. Stora risker
- Lillemor och hennes mamma Ulla utsätter sig för stora risker genom att träda fram med sina berättelser och under arbetets gång har jag verkligen fått klart för mig hur stor rädslan och fördomarna kring hiv är. Frågan känns otroligt viktig att lyfta fram, säger Ingela Lekfalk vars film också kommer att visas av Socialstyrelsen som ett led i myndighetens nyligen påbörjade arbete med att motverka den stigmatisering sjukdomen fortfarande innebär. I Sydafrika meddelar handskrivna banderoller i kyrkorna att man kommit till en hiv-vänlig församling och röda band liknande vårt rosa talar om att man stödjer kampen mot sjukdomen. Ingela Lekfalk ser liknande företeelser runt omkring i Europa. - Där medverkar kända skådespelare i annonskampanjer som ställer frågan om vi tror att de är drabbade av hiv. När Socialstyrelsen skulle köra samma kampanj här i Sverige hade de svårt att få tag på skådespelare och fick till slut använda sig av modeller, det tycker jag säger lite om vår fördomsfulla syn på hiv.
Så jobbar vi med nyheter