Tystnad E-type - avprogrammering pågår

I helgen drar som bekant ett visst, stort kalas igång. Det betyder flera saker, bland annat att jag, som numera lämnat Luleå, tycker att det ska bli kul att komma hem igen. Men själva kalaset kommer att innebära flera andra saker. Delvis njutning och delvis mycket undvikande av konserter. Anledningen är att jag försöker avprogrammera mig själv från allt jag vill få bort ur mitt liv. All den smuts som jag fått in i min hjärna under livets gång. Jag försöker sjasa bort vissa saker i livet, men det kryper inpå mig likt maskar som söker vila i min kropp. Och dåliga artister och deras låtar är precis en sådan sak. Under kalaset kommer min avprogrammering bland annat innebära att jag håller mig borta från artister som Sanna Nielsen, Alcazar och E-type. Mycket av det vi människor gör är otroligt slentrianmässigt. Vi tittar på tv-program vi egentligen inte vill se, tittar med ena ögat på någon konsert för att vi hört att artisten är känd. Ja, du förstår. Men man kan lika gärna välja bort det, och kanske till och med må bättre sen, glöm inte det. Själv är jag väldigt glad över att få sätta ihop min egen kväll i Bd pop-tältet på lördag natt. För lördagens artister i det tältet tilltalar mig mycket. Cult of Luna, Those Dancing Days och så självklart Glorycrews (mina, i det tält där jag har klubb) egna bokningar Marble Station och Young Ivy. De representerar för mig något som inte har slumrat, utan är mer vitalt och levande än det mesta. Det är energin jag vill åt (och då menar jag inte DeeDees frenetiska juckande mot E-types ben.) De jag inte orkar beblanda mig med är alla de artister som i ett avlägset förflutet påbörjat något som de - trots att alla med självaktning för länge sedan tappat det eventuella intresse som artisten i fråga förtjänat - idogt klamrar sig fast vid än i dag. De som tynar bort mot fonden av sitt förflutna. De som lever vidare likt bleka tvillingar av sig själva. Turneér är de stora artisternas största inkomst nu då skivförsäljningen är ett minne blott. Förstå mig rätt nu. Självklart behöver man inte vara ung för att ha gnistan, tvärt om. Men världen är full av akter som är 49 år men som försöker se ut och uppträda som 20-åringar. Och tro mig - det är inte samma sak som att ha gnistan i behåll. Mina egna, första fantastiska konsertupplevelser i de tidiga tonåren var The bear quartet, Eskefeurat, Håkan Hellström samt ett band från Björkskataskolan som hette något i stil med El Simon el Flamingo Locco. De hade glöden. Och även om jag sett Håkan Hellström snurra på hatten 20.000 gånger så har jag fortfarande inte tröttnat. Det beror förmodligen på att den sortens artister har en förmåga att hoppas, och den förmågan får mig att vekna. Det där hoppet får en att vilja kliva på deras tåg och jag vill att lokomotivet ska dundra på tills vi alla dör tillsammans. Kan vi inte enas om att vi bara går och ser artister och band som faktiskt förtjänar oss nu i helgen?