Tysklands sår läker sakta

blir inget någonsin helt färdigt. Det gäller också skapandet av en ny identitet: Tyskland har aldrig fått andrum att komma till rätta med sin historia. Vi tar en kort promenad genom Mitte, Berlins mest centrala stadsdel. Få platser i staden har ändrats så mycket på senare år som denna. Men inga byggkranar i världen kan sopa bort historien från dessa gator. På Oranienburger Strasse ligger den stora synagogan som vandaliserades och sattes i brand under Kristallnatten 1938. Ännu 2005 tvingas beväpnade poliser bevaka byggnaden dygnet runt. Den kusliga stämningen blir ännu mer påtaglig om man fortsätter 400 meter till Grosse Hamburger Strasse, där nazisterna ställde upp Berlins judar innan de deporterades till förintelselägren. På senare år har flera av gatstenarna bytts ut mot plaketter, där de mördades namn hedras. Inför 60-årsdagen av krigsslutet fylls nu medierna av dokumentärer och debattprogram. Det går inte att öppna en tidning eller slå på TV:n utan att mötas av det tyska traumat. Debatten förs inte minst bland politikerna. Dessa utkämpar sedan decennier en hopplös kamp för att komma tillrätta med den tyska självbilden. Fram till nu har tiden inte läkt såren: bara gjort dem svårare att behandla. Började direkt Problemen startade omedelbart efter kriget. Den raska återuppbyggnaden av Västtyskland ignorerade det faktum att många gamla nazister hamnade på tunga samhällsposter, något som indirekt sporrade 70-talets Baader-Meinhof-terrorister. Östpropagandan gick i sin tur ut på att kapitalisterna i väst var ansvariga för nazismen, vilket ledde till att uppgörelsetraumat sköts fram till återföreningen 1990, då självbilden definitivt sprack. När så Tyskland till slut fick en chans att göra upp med sin historia, visade det sig att gamla Öst var totalt kört i botten. Väst fick årligen betala lika mycket pengar för återföreningen som en normal svensk statsbudget, vilket ledde till att landets ekonomi dränerades. Splittringar mellan öst och väst uppstod blixtsnabbt och motsättningarna fördjupades. Än i dag är Tyskland ett delat land. Endast fem procent av äktenskapen sker över de forna gränserna. I ett sådant samhälle blir historia till sprängstoff, något som filmen Undergången är ett tydligt exempel på. Filmen, som närgånget följer Hitlers sista dagar i bunkern, debatteras fortfarande i Tyskland. Joachim Fest, 79 år, är en av Tysklands ledande historiker och författare till boken Undergången, som filmen bygger på. Han välkomnar diskussionen: ? Det är bra att vi har en debatt, men det beror också på var den slutar. Beror debatten på filmen eller ämnet? ? Det beror delvis på filmen, som är bra gjord och visar en upprörande bit av historien. Den andra anledningen är att detta aldrig har visats förut, förbindelsen mellan händelserna i bunkern och händelserna på gatorna utanför, säger Joachim Fest. ? Dessutom har en ny generation vuxit upp som inte har så stor kunskap om dessa händelser, och de vill bli informerade. ?Identitet utan skuld? Den svenske historikern Jan Sellin tror dock att tyskarna nu, till slut, får hjälp av tiden. Den tyska identiteten har lättare att hitta en mindre ansträngd gemensam nationell nämnare i takt med att forna tyska soldater och koncentrationslägerfångar dör. I sin avhandling Ur det förflutnas skuggor, skriver Sellin att man kan tala om ?en nationell identitetspolitik, som med hjälp av monument, minnesmärken och ritualer försöker skapa trovärdiga illusioner av ett gemensamt nationellt förflutet, en gemensam samtid och framtid?. Hans slutsats är att denna nu har en chans att lyckas. ? Det som behövs nu är en identitet utan skuld, säger Joachim Fest. ? Tyskarna har utan tvivel ansvar för det som hänt. Men inte skuld. Skuld har man bara personligen. Skuld har bara den som har gjort något eller underlåtit att göra något. Den unga generationen som överhuvudtaget inte levde då, den har ingen skuld. ? Men tyskarna måste under omständigheterna vara beredda att under en lång tid framåt bära ett ansvar för vad som hänt.

Tysklands sår läker sakta

Det är vår i Berlin. Människor sätter sig på de nyöppnade uteserveringarna och tittar på fotgängare som förtvivlat kryssar mellan lyftkranar och avspärrningar. 15 år efter återföreningen är staden fortfarande Europas största byggarbetsplats. Här