Tysk föreställning manar till efterföljd
Vi tränger in oss på Mejeriets lilla scen. Det är hett, biennalpubliken angelägen om att få komma in. Alla ryms i det svarta enkla rummet. En typisk salong för en fri grupp hinner jag tänka innan jag upptäcker mannen i hörnet. Det ser ut som en uteliggare.
Men vi vet förstås att det är teater. När han "vaknar" ser vi honom och han ser oss, men föreställningen ska snart utveckla sig på ett ovanligt sätt. Tilltalet är nämligen ganska tufft och ohyfsat. Och talar till oss gör han hela tiden. Medan han packar ihop sina saker, så där i påsar som gatufolket har det, avkräver han oss svar på enkla frågor som vilka djur en bonde har på sin gård. Mitt i allt packande kommer han nämligen på att han ska berätta en historia.
Lusten att få vara med är starkare
Det är då vi, publiken, blir så ovanligt och intuitivt medskapande med våra svar.
Mig frågar han plötsligt efter mitt namn. Under den korta stund det tar för oss att komma överens om tagen hinner jag bli smickrad "Han såg just mig!" och sen oroad "Vad kommer han att göra med mitt namn? Kan jag lita på honom?" Men lusten att få vara med och att få höra berättelsen till slut är starkare. Så han får det, Regine. Det känns stort.
Av en annan kvinna får han en fantastisk höna, alltså ljudet, medan en tredje hjälper till att namnge föremål och därmed inreda bondens gård. Berättelsen han och vi ska berätta handlar nämligen om en bonde som först saknade en fru och sen fick både en kvinna och barn innan allt gick åt skogen. Frun flyttade och gården brann.
Jag tror det var mannens, uteliggarens, egen historia vi berättade. En till synes ganska kort och okomplicerad historia. Liksom berättad rakt av utan en massa rekvisita och definitivt bara i formen av en "En gubbe och en låda-teater". Men det är mycket annorlunda genomfört och görs med stark närvaro av Peter Rinderknecht som spelar uteliggaren.
Fler borde få uppleva detta
I fantasin kan jag se hur en ung, mer modig och direkt publik än den blyga teaterarbetarpubliken, kan påverka berättelsen. Eller hur en sturig och direkt publik gör det ...
Pjäsen spelas för sexåringar och uppåt. Jag hoppas verkligen att någon svensk grupp tar upp pjäsen av Gitte Kath och Jakob Mendel. Eller gör en annan uppsättning utifrån de tankar om att visa barn respekt utan att "gulla" dem som diskuterades på det efterföljande seminariet.
Men också för att det som omväxling inte är ett barn som är huvudperson i en barnföreställning och att denna speciella form av interaktivitet vore värdefull att låta fler uppleva. Tyvärr tror jag att den i sin yttersta form är svår för en vuxenpublik att uppnå. Bara glimtvis, särskilt om man blir tilltalad, kan vi dock smaka lite på sötman.
Så jobbar vi med nyheter