- Kan du ringa om fem minuter?
Fem minuter får bli åtta och strax är hon där i luren igen, Louise Hoffsten. Sångerskan och munspelaren som framförde What good am I? när Bob Dylan mottog Polarpriset i Berwaldhallen i Stockholm år 2000. Musikkarriären har liksom skrivit sig själv sedan uppväxten i Linköping. Louise Hoffsten är dotter till jazztrumpetaren och pianisten Gunnar Hoffsten, avliden år 2010, som drev två skivaffärer och en nattklubb.
Under en period satsade hon på skådespeleri men i slutänden vägde musiken tyngst.
Trött på hajpen
Det stora genombrottet, som gav både Grammis och Rockbjörn, kom med Rhythm & Blonde 1993. Albumets enorma framgång får hon leva med, på gott och ont. När Louise Hoffsten kommer på tal gör sig hyllningskören snabbt hörd. Själv är hon trött på tjatet.
- Det händer hela tiden. Men jag har gjort så mycket mer än Rhythm & Blonde. Den är vad jag var då, när den kom. Nu skulle det inte vara ett sådant uppsving för en sådan skiva. Jag är ju inte där nu. Det finns de som säger att min senaste skiva är bättre än Rhythm & Blonde, säger hon.
Hitmakarduo
Låtarna till nya skivan Looking for mr. God skrev hon ihop med Stefan Örn och Sandra Bjurman, duon som bland annat har Azerbajdjzans vinnarlåt i schlager-EM, Running scared, på meritlistan. Louise Hoffsten sjunger på engelska igen, efter de senaste årens svenskspråkiga samarbete med Peter LeMarc.
- Det beror på vilka jag jobbar med. När jag presenterades för Stefan och Sandra kändes det naturligt. Svenska är närmare och kan nog upplevas som mer naket. Men jag har kanske fler naturliga referenser i engelska språket, säger Louise Hoffsten.
Första låten på skivan, I’ll get by, handlar om att det är dags att sluta oroa sig för Louise Hoffsten.
- Jag tycker att det är så, överhuvudtaget, folk oroar sig ... Det har inte enbart med min MS att göra. Bara för att man är liten och blond tänker de "åh stackars lilla". Samtidigt har jag bjudit in till sådana tankar, säger hon.
Lunch på tippen
I samband med skivsläppet sände SVT Stjärnorna på slottet, där Louise Hoffsten gav sig ut på minnessafari ihop med artistkollegorna Kim Anderzon, Christer Lindarw, Johan Rheborg och Johan Rabaeus. Avsnittet som Louise Hoffsten basade över stack ut mest. "Det finns mycket blues i skiten", sade sångerskan och arrangerade en strömmingsfest på en soptipp.
- Jag var ute efter en kontrast. Alltså ... en vecka instängd i en bubbla. Då tänkte jag att nu åker vi till en soptipp och hittar skatter. Herregud, vi måste tillbaka till verkligheten.
Ställt mot det tjusiga slottslivet framstod soptippsbesöket som ett statement.
- Det är klart att jag har åsikter men jag kan inte säga att jag är politiskt engagerad. Jag är hellre filosofisk än politisk. Nu håller vi på och bygger om köket hemma och sakerna kastas ut i en container. Slit och släng är något jag mår dåligt av, säger hon.
Självutlämnande
Stjärnorna på slottet erbjuder tittarna känslan av att få glutta in bakom kulisserna. Privata och känslomässiga milstolpar saxas ihop med en odyssé genom respektive artists karriär.
- Det är alltid svårt att sätta gränser. Jag är mitt material i det jag gör, det går in i vartannat. Jag visste att frågan om MS skulle komma upp eftersom jag har pratat öppet om det. Det är inget farligt med det. Om man säger ja till ett sådant här program så måste man räkna med att bjuda på sig själv, säger Louise Hoffsten.
Nu längtar hon intensivt efter att få ta ut nya skivan på turné.
- Det är som att bygga ett skepp, man vill bara sjösätta det. Jag vill sjösätta låtarna och se hur publiken tar emot dem. Det är först i mötet med publiken som man vet hur det funkar, säger hon.