Twisted-publiken fyllde hamnen

Twisted SisterJag var lite rädd att Twister Sister 2010 skulle vara en parodi på sig själva. Så dåligt är det inte. Jag har alltid ansett att teatraliska band (med någon form av substans) kan fungera som balsam för själen. Jag vägrar tycka att det är enbart glättigt. Band som Kiss och Twisted Sister ska dyrkas. Av någon förbannad anledning valde dom dock förra året att sluta spela i sina magiskt fulsnygga scenkläder, så det vi får är tråkigt nog ett gäng lönniga gubbar i trånga byxor. Dee Sniders en gång fenomenala pipa har dessutom helt tjockat ihop på ålderns höst. Flera av låtarna tappar därför sin behållning, då de har sänkt tonarterna för att han ska orka med.Under lågmälda The Price (vars text är den enda av alla kvällens låtar som känns naturlig att sjungas av en 55-åring) blir det tekniskt strul och radiobrus över sångljudet. Störigt. Konsertens behållning ligger i två saker. Publiken och Sniders lustiga mellansnack. Han menar att Lady Gaga är skyldig honom pengar för imageplagiat och rapar ignorant i ett hyllningstal till vännen och inspirationskällan Dio. Hehe, twisted mother fucker. Under hitsen We’re Not Gonna Take It och I Wanna Rock gör publiken exakt allt jobb. Det är sjukt mycket folk som har samlats över hela södra hamnen och de flesta verkar ha svinkul. "You don’t even need the band!" utbrister Snider, helt spontant. Ironiskt nog är det precis vad jag känner. Ett coverband hade säkert kunnat göra detta lika bra. Publiken får fem av fem. Skönt att jag inte längre är en tolvårig S.M.F. Då hade jag deppat nu. För "If your fire is faded, and you can’t feel it no more, if you’re tired and overrated, let me show you to the door. Expect no sympathy, there’s none to be had, open your eyes and see. There’s no room for the wannabees. The has beens or the bad". Kunde inte sagt det bättre själv.