Monika Fagerholm, finlandsvensk författare bosatt i Ekenäs, fick sitt genombrott med Underbara kvinnor vid vatten 1994. Romanen fick en mångfald priser och filmatiseringen av den hade premiär samma år som Diva gavs ut, 1998. Den amerikanska flickan kom 2004 och Glitterscenen 2009.
Själv har jag läst Diva, som jag inte kom så långt i förrän den skulle läsas in som talbok. Högläsningen löste mitt problem med Fagerholms stil - som följer andra lagar än grammatikens och rättstavningens. Poängen, fann jag, låg till stor del i rytmen. Att inte undra över avsikten, eller kanske hellre nyttan med Fagerholms speciella universum och "tvånget" att återvända till de minutiösa verklighetsiakttagelserna, som jag under tystläsningen upplevt som en upprepningarnas begränsning, blev nu nära nog en ut-ur-kroppenupplevelse (kanske framkallat av de ljudisolerade väggarna). Enbart min röst och förstås - Fagerholms - svävade i inläsningsburen.
Fagerholms nya roman Lola upp och ner läses på sedvanligt sätt, tyst i soffhörnet, men det blir inte långa stunder i taget. Hela första tredjedelen av boken blir jag enbart sur, jag är inte bevandrad i den miljö som Fagerholm beskriver, det vill säga Ekenäs - Flatnäs kallat i boken - och det hjälper inte mycket att först ett, och så ett till mord, äger rum.
Thriller säger förlaget. Falsk varudeklaration säger jag. Morden är inte centrala på annat sätt än att författaren kan återkomma i nya och mer komplicerade variationer och, kan man tycka, ett överflöd av information, som det "vita" brus som hörs i radion när ingen station sänder. Döden är förstås intressant, rädslan för den driver trots allt på bakifrån, men tolkningen är helt avhängig den aspekt man anlägger: personifikation av någon sida hos en själv; impotens; klasshat. En doft av Gårdarnas krig finns här, man bor i Skitviken eller på fina gatan.
Ibland öppnar sig en spricka i virrvarret av mängden röster. En barnarmé, skelettfåglarna, smyger omkring på kyrkogården och när trasdockan Lola upp och ner dyker upp är det oroväckande. Den symboliserar kanske barndomen, eller något som förblivit barnsligt. Skelettfåglarna får mig att tänka på Michael Hanekes Det vita bandet där ett barnkollektivs otäcka handlingar i byn förebådar första världskrigets utbrott.
Är detta är en bra bok eller inte? Jag vet inte. Långa stycken är det ojämnt med knastertorra partier. Det är svårt att ens säga om detta är en roman.
En (förmodligen) genusbaserad litteraturforskare menar att den är en "teori" med ett " fågelperspektiv utan fågel" och med "akuta bilder av otillräcklighet". Men om fågeln inte finns vem har då perspektivet och om romangestalterna är teoretiska, vad är då deras funktion?
En annan kritiker skriver om "klaustrofobiskt avstånd", vad det nu kan betyda, och att boken inte kan dissekeras. Man får välja: allt eller intet. Så brukar det heta när man inte orkar.
Ett strömmande tankeflöde, tusentals linjer - tänk Vintergatan - som var och en lyser av energi, som sträcker sig åt alla håll i ett försök att komma åt summan av alla de personligheter som befolkar Fagerholms världar. Det är en tung resa och någon destination utlovas inte.