Krispigt VittUtställningen Krispigt vitt är ett samarbete mellan makarna glasblåsaren Linda Baudin och smeden Mattias Baudin, som båda har verkstad i bruksorten Olofsfors i Nordmaling. De har knutit till sig fotografen Sylvia Dahlberg som tidigare dokumenterat deras arbeten och "trådkonstnären" Stina Urberg för ett projekt som är tänkt att gestalta vår nordliga vinter.
Resultatet redovisar de i en utställning i Bodens konstgilles regi.
Det ålderdomliga begreppet husflit kommer för mig när jag besöker utställningen Krispigt vitt. Ordet avsåg hemslöjd under självhushållets dagar. Det var på den tiden luffare drog omkring i bygderna och försålde egentillverkade vispar och grytunderlägg av kalldragen järntråd. På den tiden kallades företeelsen luffarslöjd. Nu har många av utövarna andra anspråk och vill att saken förs in under konstbegreppet.
Det skulle man kanske kunna gå med på om gestaltningarna lyfte sig över det alldagliga och laddades med poetiskt innehåll. Jag kan inte uppleva det i Stina Urbergs trådarbeten. De har för mycket av osjälvständig designschablon över sig. Det hjälper inte heller att glasblåsaren Linda Baudin assisterat med droppformade glaspärlor eller juverformade bägare invävda i trådarrangemangen.
Mötena mellan glasarbetena och trådslöjden är inte särskilt lyckade. Det är som om man inte tror på sina egna uttryck utan försöker hjälpa varandra kosmetiskt genom att sammanföra två karaktärslösa former för att åstadkomma något helgjutet. Den ekvationen fungerar ju naturligtvis inte. Det som inte är bra blir inte bättre av att dubbleras.
Linda Baudin visar däremot en intressantare sida i några av de egna arbetena. Särskilt gäller det hennes sandblästrade stora fat med snökristallmotiv. De visualiserar mycket av utställningens tematik Krispigt vitt. Fotografen Sylvia Dahlbergs bidrag utgörs av närbilder av frostnupen natur utskrivet på canvas. Hennes fotografier lämnar mig rätt oberörd. Det här är en typ av bildmässigt allmängods som man har sett många gånger förr. För att den här typen av fotografier skall lyfta krävs mer än frost och ett makroobjektiv.
Prov på smeden Mattias Baudins gedigna hantverkskunnande har vi sett tidigare på Konstgillet. I den här utställningen kombinerar han gärna smidet med sin hustrus glas. Bäst fungerar det samarbetet i ljuskronan Kristall. Ett närmast sakralt verk som står ut mot de övriga verken med ett avskalat och formmässigt stringent uttryck. Men det kan lika gärna bli platt fall som i ljusbäraren Droppe som jag associerar mer till en snara hängande i taket än en ljusbringare. Mattias Baudin står dock för utställningens mest intresseväckande verk nämligen fatet Övergång. Det består av smidda löv ihopsatta till ett slags generöst fruktfat. Han förhåller sig friare till tematiken än de övriga deltagarna men trots det oberoendet tyngs mycket av hans produktion av samma turistshops-estetik som de övriga deltagarna uppvisar.
Det är det som är problematiken med den här mycket ojämna utställningen. Man lånar gärna uttrycket konst med dess prägel av konstfärdig unicitet trots att mycket av det utställda i praktiken handlar om hantverksmässiga rätt ytliga boutiquealster.