Tvära kast finns i polsk poesi

Något av denna samhälleliga kluvenhet återfinns i litteraturen. Ett land där strejkande sjuksköterskor så sent som förra sommaren brutalt kunde slås ner av kravallpoliser - där finns det förstås ingen brist på ämnen att skildra, övermakter att riva ner. Jag i första och sista person är en antologi som samlar polsk poesi skriven av kvinnliga poeter, från mellankrigstiden till i dag. Det är värt att dröja vid titeln en stund. Som slavisten Renata Ingbrant anmärker i ett efterord är "one" (de) sista person i polskan. Detta efter "oni" (de) som är män i tredje person. Pronomenet "one" är reserverat åt allt som inte är manligt - kvinnor, barn, djur och föremål i pluralis. Ett faktum som är svårt att komma runt. Inte bara poesin utan även det vardagliga språket dryper av hierarki, hur man än vänder och vrider sig. Fråga en poet som Krystyna Milobedzka (1932- ), hon vet nog en del om ordens medlöperi och svekfullhet gentemot de som uttalar eller skriver ner dem: "Jag är. Medlevande, medverkande, medskyldig. Medgrön, / medträdig. Jag medexisterar. Du vet ännu inte vad det betyder." Flera av poeterna vittnar om detta samhälleliga inträngande i litteraturen (som under det man kallar den socialistiska realismen, påbjuden uppifrån, blev närmast farsartad), och även hos de som vänder sig ifrån det politiska så kvarstår detta som en rest. Brottet med och reaktionen mot det ligger i öppen dager. Hos den yngsta av de medverkande, Marta Grundwald född 1984, kan det låta: "jag vill inte veta nåt / om era äktenskapsproblem / jag vill inte veta vad / gårdagens olycksoffer heter". Så bildar urvalet sin egen dialektik mellan ungt och gammalt, politiskt och apolitiskt, ett isolerat Polen och ett Polen som gått in i en "europeisk gemenskap" och kanske samtidigt glömt bort sig självt. Men här finns också kärlekslyrik, som av Urszula Koziol, som upphäver allt sådant: "Jag skriver den här dikten till vår bosättning / tillsammans / till bosättningen tillsammans i ett fördubblat jags / flyktiga stund / på öppen mark som sträcker sig långt / bortom linjen i den här dikten". Om dessa tvära kast visste jag inte mycket innan jag påbörjade läsningen.

Tvära kast finns i polsk poesi

Om Polen brukar det ibland heta att det är ett land på hjul, slitet mellan öst och väst, kanske i högre grad än övriga i den forna järnridån. Det är ett land av ideliga sammanbrott, uppgörelser, ett stångande mot det som varit.