Vad händer när jag överskrider gränsen för vad som uppfattas som rätt? Går det att rättfärdiga ett grovt brott om syftet är samhällsförbättrande? Man kanske dödar en girig gammal dam för att ge hennes pengar till fattiga.
Barnföreställningen Dumstrut är en av två uppsättningar på Norrbottensteatern med ärendet att väcka tankar om den egna moralens elasticitet, det dåliga samvetets tysta skrik, rätt och fel, brott, straff, försoning och inte minst innebörden av ordet förlåt.
I en serie korta scener gestaltas olika moraliska dilemman. Eviga tankenötter (om det finns en Gud som bestämmer allt – varför låter hen människor vara så dumma mot varandra) utforskas i situationer som barnen känner igen från skolgården.
Pjäsen bygger, liksom den parallella vuxenföreställningen Att döda ett tivoli, på Fjodor Dostojevskijs Brott och straff.
Dumstrut och Att döda ett tivoli är separata uppsättningar med många beröringspunkter. Tema, ensemble, regissör, scenografi (en soptipp glittrande som kattguld) är gemensamt. Ett snillrikt sätt att använda snäva teaterresurser effektivt, men mest av allt en spännande målgruppsanpassning av ett angeläget ämne.
Barn som ser Dumstrut och vuxna som ser Att döda ett tivoli får en gemensam plattform för samtal.
Det är hedervärt att teatern valt just dessa pjäser i en tid där klassbegreppet lyser med sin frånvaro och den sociala förståelsen av mellanmänskligt beteende ter sig vingklippt.
När unga människor avfärdas som "bråkstakar" och lösningen blir "hårdare tag” (minns skoldebatten för några år sedan) är dumstrutens comeback ett reellt hot. Vad blir nästa steg? Ett gammalt hederligt kokt stryk.
Att döda ett tivoli handlar om Mikael, spelad av Filip Tallhamn, och hans pappa Andrej, Mikael Odhad, som startar ett tivoli för ortens barn. Under tivolits premiärkväll förfalskar Sonja, spelad av Nadia Hussein, ett åkkort och blir portad.
Hon har fått en hundring av sin mamma Katarina, spelad av Karin Paulin, men väljer att inte spendera den. Sonja vet att familjen saknar ekonomi för de nöjen kamraterna tar för givna. Hon söker strategier att dölja skammen.
En som dock inte tvekar att ställa sig på barrikaderna är Sonjas vän Dunja, spelad av Maja Runeberg, vars ekonomiska verklighet är en annan.
Hon får med sig Sonja ut i natten för att slå sönder tivolit.
För mamma Katarina blir det förstörda tivolit synonymt med krossad stolthet: "Du fick ju pengar av mig!". Man ska betala för sig här i världen. Katarina utsätter sin dotter för misshandel.
För tivoliägarna Mikael och Andrej, byggherre snärjd i skulder, står tivoliruinerna som ett monument över krossade drömmar om en framtid.
Mitt i alltihop lever Dunjas pappa Peter, spelad av Mats Pontén, i sitt alldeles egna Raskolnikov-dilemma. Han är avstängd från sin lärartjänst efter att ha utnyttjat en elev sexuellt, ett beteende han krampaktigt rättfärdigar för sig själv och omvärlden.
I denna täta och som helhet starka pjäs är det berättelsen om läraren som lämnar något mer att önska. Peters inre resa från egen moralförskjutning, via ånger och försoning till en plötsligt rättvisande moralisk kompass i relation till dottern, väcker högintressanta frågor om kön och makt. Men den biten lämnas därhän.
Å andra sidan utgör Peter ett pricksäkert exempel på mänsklig benägenhet att sätta en gräns för sig själv men kräva helt andra gränser av andra.
Nej, enkla frågor är det inte. Det är också själva styrkan i både Dumstrut och Att döda ett tivoli. För nog är det hög tid att komplicera samtalet om oss själva, vår omgiving och våra relationer.