Jag har ganska lätt att romantisera den era inom populärkultur som jag precis missade att delta aktivt i, den där som utspelade sig under de två första tredjedelarna av 1990-talet. Begrepp som Generation X, ZTV, Britpop, Steve Buscemi, Killinggänget. Och Popsicle, såklart.
När nu två av den erans mest legendariska musikaliska Piteåsöner - David Myhr från The Merrymakers och Andreas Mattsson från just Popsicle - står på Studio Acusticums restaurangscen en fredagskväll, då kan jag bara förställa mig vilken frekvens nostalgivågorna ligger på hos någon ur (den majoritet av) publiken som är i rätt ålder för att faktiskt ha varit med på den gamla goda tiden.
Och kanske borde jag få min enda kritik ur vägen nu, när jag ändå är inne på ämnet nostalgi. Vad jag syftar på är den där ständiga känslan av att det är någon slags after work-evenemang, där Piteåborna samlas för att lyssna till gamla favoriter från sin ungdom. Ett nostalgiskt återskapande av en svunnen storhetstid.
Om detta vore planen så vore den också väldigt smakfullt genomförd, så egentligen vill jag inte klaga. Men jag klassificerar ändå poängen som kritik eftersom artisterna själva inte verkar vilja spela särskilt mycket på det förflutna, utan fokusera på nuet snarare än att leva på forna framgångar.
David Myhr, som är först ut på scen, spelar förvisso The Merrymakers gamla hit April’s Fool som extranummer, men i övrigt hämtas allt material från hans kommande solodebut Soundshine. Låtarna är, som singeln Got You Where He Wanted redan har skvallrat om, gungig powerpop med feelgood-komplex.
Myhrs eufori får sedan sin naturliga kontrapunkt i Andreas Mattsson mysigt melankoliska musik. Också han håller sig från att spela 90-talshits och framför, trots att han verkar ringrostig och spelar fel ett par gånger, låtarna från nya skivan Kick Death’s Ass med ett genomgående sympatiskt drag. Konserten avslutas med ett bisarrt, men väldigt snyggt antiklimax, då en postrockigt skränig version av So Old It’s New följs av den avskalat vackra I Am Seventeen.
Kvällen verkar, för att sammanfatta, vara till stort nöje för alla inblandade - både publik och artister. Ovan nämnda oönskade nostalgi gör att även om de båda sångarna gärna vill vara soloartister i sin egen rätt, känns de fortfarande lite som Andreas från Popsicle och David från The Merrymakers på något plan. Men de gör också fortfarande väldigt bra musik.