Utanförskap kan ta sig många former. Känslan av att inte höra till, att skava i tillvaron, den vaga irritationen över att egentligen vara ämnad för något annat på en annan plats.
Huvudpersonerna i debutanterna Anton Marklunds och Andrés Stoopendaals
romaner Djurvänner respektive Maskerad kunde knappast vara mer skilda, vare sig vi pratar om deras personer eller platser. Ändå fyller mig läsningen av romanerna med samma känsla. Utanförskap och vad det gör med oss.
14-årige Maxence i Maskerad bor i Paris finare delar, är lillgammalt medveten om sin (över)intelligens, drömmer om att bli författare, fyller sin vardag med Rimbaud, Fröken Julie och våldsamma biljakter i Grand theft auto, famlar efter sin sexualitet, skriver erotiska noveller om roboten David och hamnar på kant med sin mamma, som han efter faderns plötsliga död inte kan kommunicera med.
17-årige Johannes i Djurvänner bor i en bortglömd ort i Västerbottens inland, är visserligen mycket intelligent men också
autistisk, drömmer om att bli omtyckt, fyller sin vardag med rutiner och gillar att plocka potatis med sin morfar, famlar i kontakten med omvärlden och hamnar på kant med rättvisan när en barmhärtig händelse i det förflutna får en fruktansvärd upprepning med dödlig utgång i nuet.
Andrés Stoopendaals Maskerad är en intellektuell berättelse, fylld av referenser, en dröm för frankofiler och full av igenkänning för dem som i de tidiga tonåren inte känt sig hemma i den heterosexuella mallen. Handlingen i romanen är närmast sekundär, det är flödet i Maxences tankar som är textens motor, kasten är tvära, associationerna många och som läsare känner jag inledningsvis ett behov av att sitta på helspänn och flera gånger gå tillbaka och läsa om när tanken för ett ögonblick vandrat. Efter ett tag inser jag dock att det inte riktigt gör något, det är bara att hänga med på den stundtals halsbrytande resan efter bästa läsförmåga.
Vid några tillfällen riskerar Maskerad att tippa över i poserande. Maxence är en utstuderad, extrem gestalt, men troligen är det ett medvetet drag av författaren att skildra honom just så, och när jag tänker tillbaka på mina egna högtravande skriverier i mitten av tonåren skruvar jag på mig och tvingas inse även jag närde en Maxence, om än mer fokuserad på det brittiska i stället för franska.
Något poserande är det aldrig tal om i Anton Marklunds roman. Redan tidigt serveras vi fakta - en gammal dam ligger död bredvid vägen, hennes portmonnä är tömd och huvudpersonen Johannes lämnar över sin del av bytet till sin förtvivlade mamma som en gåva, i förhoppningen att hon ska bli glad. Här finns inget oregerligt textflöde, i stället serveras läsaren sakliga, melankoliska och bitterljuva brottstycken ur en historia om upprinnelsen till en olycklig händelse med makabert slut, berättad inte bara av Johannes, utan även av mamma Mona och pappa Lennart. Marklund borrar sig bakåt i tiden, söker ursprunget till Johannes ödesdigra handlande via oförstående skolledningar, obetänksamma klasskamrater och outtalade besvikelser inför hur livet kom att bli.
Han landar till sist i den händelse som var själva fröet till att Johannes blev till, vilket skänker romanen en känsla av förutbestämt ödesdrama där marionetter spelar sina roller utan möjlighet till frigörelse. Det är en vacker och samtidigt väldigt smärtsam berättelse som alla som vuxit upp bortom allfarvägarna kan känna igen sig i. Möjligen tappar berättelsen fart i sista tredjedelen, turerna kring en begravning trampar stundtals vatten, men det
är en petitess i sammanhanget, Djurvänner berör mig starkt.
Utanförskap. Vare sig Maxence eller Johannes passar i sin tillvaro. Deras förutsättningar för att ta sig framåt är dock väldigt olika. Oavsett hur utanför han som 14-årig grubblare må känna sig, är chansen god att Maxence slutar sina dagar som en lyckad parisare, bekväm i sin homosexualitet. Att 17-årige Johannes, som med sin autism varit stämplad av samhället sedan barnsben och i bokens slut färdas mot ett fängelsestraff, ska sluta sina dagar lyckligt känns betydligt mer tveksamt.