Tusenårig historia i rekordfart

Det är mer teater på gedigen komedigrund än historia när Komprimerade dramatiska teatern ger sin senaste snabbshow, Sveriges historia. Tusen år på 100 minuter. Tidigare har de rest runt i landet med snabbversionerna Shakespeares samlade verk, Världens bästa böcker och Bibeln - Guds samlade ord, alla på under 100 minuter. Men nu är det alltså Sveriges historia som gäller, man börjar i vikingatiden, och rundar av vid 2007. Allt upplagt som en hel räcka scener, moderna kupletter, entréer och enkla kostymbyten. Scenografin med sina runor visar sig dock passa över alla år. I alla fall för början och slutet av de 1.000 år när Sverige blev både kristet, demokrati och nationalstat. Men givetvis är det en hel del som kommer bort "när man ska göra en lång historia kort" som de garderar sig med i slutsången. Givetvis är det också enkelt, så som de gör, att ta till kungarnas historia för att bygga föreställningens ryggrad. Här finns åtminstone gemensamma referenser, som namn på personer och politiska händelser, för de flesta nästan oavsett ålder i publiken. Men ryggraden är nu ordentligt stöttad, och det förlåter kungalängderna, av en hel hög kulturella blinkningar från diverse olika håll. Här ryms allt från melodifestivalartister och låtar till äldre dramatiker, rastamusik, gregoriansk musik och kupletter. Vad sägs till exempel om besöket av döden. Ni vet han i kåpa som ska spela schack. En scen som i sin tur helt flyktigt får beröra just det faktum att historia alltid kan ses från olika håll beroende vems ögon det är som ser. Den döden ska spela med är nämligen helgonet Birgitta, här mer mänsklig än nåt annat. Inte heller glömmer ensemblen sånt som varit viktigt för annat folk än adeln, särskilt när man kommer närmare vår tid och demokratin. Men inget är för allvarligt för att inte skämta om; hur skotten i Ådalen gestaltas i kilt och rutigt ska vi inte tala om. Sten Hellström är gruppens verkliga veteran. Han har turnerat med alla föreställningarna och kan det här i hela sin kropp. Komprimerade dramatiska teatern spelar nämligen en mycket fysisk teater, där alla teaterknep används. De enklaste överenskommelserna får varvas med närmast pantomim, eller dockteater, för att ibland helt bryta illusionen. Mimaren Roger Westberg har däremot klivit av scenen och svarar för regin. Mest färsk är dock Filip Tallhamn som haft premiär för fem föreställningar sedan. Men att långe Tallhamn, utbildad på Teaterhögskolan i Luleå, har talang för komedi är ingen överraskning. Och här får han dessutom uppgiften att hålla ihop tusenårsberättelsen genom den återkommande rollen som lille Ansgar, bara det är komiskt, med uppdrag att kristna. En inramning som samtidigt ger föreställningen en oväntad finess. Det var länge sedan religionen stod så högt upp på listan för vad vi i sekulariserade Sverige på olika sätt diskuterar sådär lite till mans som den gör just nu.