Turnerande pjäs med en känsla av viktlöshet

TEATER
Terminal
Text och regi: Lars Norén
Medverkande: Per Burell, Charlotta Larsson, Magnus Krepper, Sofia Helin, Malin Crépin och Joakim Nätterqvist
Ljusdesign: Erik Berglund
Scenbild: Lars Norén, Erik Berglund, Jan Johansson
Riksteatern
Folkets hus, Överkalix

Kultur och Nöje2006-04-08 06:30
MARIANNE SÖDERBERG
Livet består om man så vill av oändligt många ögonblick. De flesta bara skymtar förbi, obemärkta, ett efter ett, liksom i långa rader. Men så finns det andra ögonblick. Stunder av absolut närvaro, några minuter som etsar sig fast, oförglömliga, avgörande.<br>Lars Noréns Terminal, som turnerar genom landet och gästspelar i Överkalix och Luleå, består i sin helhet av flera kortare pjäser. I den aktuella uppsättningen ges två av dem.<br>I den första akten möts två par i ett väntrum på ett sjukhus. Ett ungt par väntar sitt första barn. Ett äldre kommer för att identifiera sin döde son. För 20 år sedan var de själva det unga paret i samma väntrum. <br>Dialogen är korthuggen och vardagligt intetsägande. Ändå är det rakt ner i tryckkokaren direkt, som så ofta i Noréns dramatik. Frågorna svider, särskilt för den som inte längre kan kalla sig ung. Vilka var vi då när livets bok fortfarande till synes innehöll oändligt många oskrivna blad? Hur gick det med drömmarna, varför blev det som det blev? <br>Fyra människor fångade i en slags overklighetskänsla där ingenting egentligen kan nå dem. Livet pågår, men de är inte riktigt med, samtidigt som de i själva verket är huvudpersonerna. Det är trampande på stället, suggestivt, manande, rytmiskt. En stilla dans kring meningslösheten och alienationen. Ett mycket meningsfullt dissekerande i ett tillstånd vi alla har ett förhållande till.<br>I andra akten är vi förflyttade till ett hem någonstans i Skåne. En mamma väntar på döden, en son kommer på besök. En dotter vid sjukbädden, en hjälplös far. Alla lever de i småpratets helvete, de meningslösa orden har hullingar och tillvaron är väntan. <br>Även här handlar det om ett tillstånd som Norén återigen skapar en manande rytm kring. Det är dans, men ändå inte, tydligt och ändå inte. Som ett drömspel där man som betraktare tar del av minnesskärvorna och försätts i ett tillstånd av viktlöshet.<br>Skärvorna i miljön och i figurerna känns igen från hans tidigare Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud. Det är nattsvart, men med viss humor. Som en sorgesång över människans oförmåga att bryta sig igenom sitt eget fängelse, att få kontakt med andra, men kanske framför allt med sig själv ? samma tema går igen i de båda pjäserna. <br>Jag vet inte om Lars Norén pekar mot ett hopp, ändå känner jag det starkt. Kanske ligger det i språket, i skådespeleriet, i den vackra scenbilden. I hoppet om en meningsfull teater, som förmår ställa de viktigaste frågorna, som vågar rota i våra mest stängda rum, utan pekpinnar ? bara som en idé bland andra att ta till sig eller att förkasta.<br>De sex skådespelarna är ett med sina roller, inget överspel, bara ett stadigt varande i varje minnesskärva. Det här är på riktigt.<br>I Överkalix hade det rymts fler i Folkets hus denna kväll, men sällan blir en publik så väl mottagen. Även det stort och på största allvar.<br>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!