Turistkonst i tillgängligare konsthörn

Trots att den ena rapporten efter den andra poängterar kulturens betydelse för hälsa, identitet och regional utveckling har det i länet bedrivits en kulturell nedskärning på bildområdet. Estetiska program och konsthallar har lagts ned i den ena kommunen efter den andra. Konsthallen i Kalix, som flyttats från en egen lokal i förvaltningsbyggnaden, har hamnat i en hörna på biblioteket. Flytten var tidigare föremål för en del diskussioner om väggmaterial, tillgänglighet och publika synergieffekter. Nu är verksamheten igång på det nya stället och eventuella fördelar med nya publikkategorier är det för tidigt att uttala sig om. För att det skall lyckas krävs dock mer än enbart en reception med mer eller mindre intresserade, eller i konst insatta, bibliotekarier. Synbarliga fördelar på det nya stället är en bättre takhöjd och tillgänglighet med tanke på bibliotekets öppettider, medan en av nackdelarna är ljuset då man har satsat på en allmänbelysning med lysrör och klotarmaturer. Detta påverkar färgtemperaturerna i bilderna, problemet rör de gula och blå nyanserna. De så omdiskuterade väggarna med perforerade skivmaterial känns inte så katastrofala som befarades men de ger dock både vertikala och horisontella segment i väggarna. En del pelare och ventilationsdon bidrar också till indelningar av rummet och väggarna. Månadens utställare, Ulrika Tapio Blind, visar akrylbilder och en del blandtekniker. Även ett reliefobjekt ingår i utställningen. Det består av ett ansikte format i renskinn uppsatt på en väderbiten bräda, en teknik som många andra samiska konstnärer utvecklat med större framgång än den här utställaren. För mig är utställningen en besvikelse. Ända sedan utbildningstiden på konstskolan vid Sunderby folkhögskola har Tapio Blind målat efter ett schema baserat på tre E:n. Det vill säga emblematik, etnicitet och exotism. Emblematiken utgörs av stiliserade ansikten med typiserande samiska/indianska drag som ett slags bildtecken, ideogram eller ikoner om man så vill. Det är ickeberättande bilder där syftet med färgställning och anletsdrag enbart tycks vara att bekräfta etnicitet och i förlängningen exotism som ett dekorativt och romantiserande stildrag. Det blir mer av färglagda tecken än gestaltningar. Det är ledsamt att konstatera att det förutom den förvärvade rutinen inte hänt särskilt mycket i bilderna sedan elevtiden. Visserligen har det i titlarna insmugit sig en del politiskt korrekta honnörsord som Kretslopp, Hållbar utveckling och Den äldre/Visdom men det är samma bilder som för 20 år sedan. Färgerna användes då, som nu, i stort sett oblandade - tutti frutti. Det enda nya tycks vara tillägget av en ockrafärg, även den kramad obruten direkt ur sin tub. För mig känns de här bilderna som ren turistkonst, ägnad mer åt att förföra med någon slags urfolksmystik än att gestalta något sant genuint.