Tur och retur

Vissa barn har faktiskt en betydligt större resvana än många vuxna och det handlar då om barn som har sina föräldrar bosatta på olika håll; i landet eller andra delar av världen, och som regelbundet slussas mellan dem. Oftast med flyg, men även med tåg, buss och så vidare. I Tur och retur får elvaåringarna Julia och Martin (som spelas av Amanda Davin bägge två) plötsligt nog av detta. De träffas på flygplatsen, där Julia befinner sig för att åka till sin mamma (Helena af Sandeberg) i Skåne som ska gifta om sig. Medan Martin är på väg till sin pappa (Jörgen Langhelle), som bor uppe vid norska gränsen. De ser att de är väldigt lika varandra, bestämmer sig för att ta chansen och - byter. Och märkligt, samt lustigt (kanske egentligen tragiskt?) nog, märker ingen av deras familjer (utom Martins gamla farmor) att det är ?fel? person som kommit på besök. Utifrån detta har Ella Lemhagen skapat en tänkvärd och uppfinningsrik historia, som absolut är den bästa ungdoms- och familjefilmen på biorepertoaren just nu tillsammans med likaledes Luleå-aktuella Misa Mi. Lemhagen har tidigare bevisat sin intuitiva förståelse för barn och ungas villkor i filmer som Drömprinsen ? filmen om Em och den första Tsatsiki-filmen. Hennes relation till de ungdomar hon berättar om är lidelsefri och förstående; hon gullar aldrig till det utan berättar som det är, eller som hon ser det. Vilket vi alla ska vara tacksamma för. Växelspelet i Tur och retur är härligt roligt, men också tankeväckande. Och Amanda Davin behärskar spelet, vare sig hon är Martin eller Julia. Samt har gott sällskap av exempelvis Björn Floberg, som Martins bullrige macho-farbror som till sist ändå får på moppe. Tur och retur kan mycket väl ses av vuxna och barn tillsammans (i den mån barnen inte har skeppats i väg någon annanstans?) och egentligen är det ju de vuxna som ska läras att inse diverse saker. Ungarna vet redan vad det hela handlar om. Uppenbarligen.