Tunt om Lasseman

Lars Winnerbäck bestämde sig under 2003 för att sluta prata med media. Inte ge några intervjuer. Kanske skulle det betyda sämre skivförsäljning, men det skulle det vara värt. Och det funkade. Lars Winnerbäck är i dag så gott som folkkär och när han spelade på Luleåkalaset i somras var det smockat med folk. Många gillar Lars Winnerbäck. Han är Ulf Lundell light. En man som tar på sig en kostym provad av andra flera gånger tidigare. Dokumentären klipper mellan Lars Winnerbäck i ett sobert hotellrum och ett gäng fans som engagerat följer honom över hela Sverige för att se alla spelningar. Winnerbäck är allvarlig, begrundande. Nästa klipp: En synligt plågad artist åker bil genom det väntande folkhavet. Tillbaka till fansen som otåligt väntar. - Det ska bli skönt att få det här överstökat, säger han fastän det stolta leendet sitter där ändå. Winnerbäck återkommer till sin scenskräck, vandrar otåligt bakom scenen, likblek inför turnépremiären. Det är en bra dokumentär för ett fan. De dokumentära delar som följer fansen är det som ger mest behållning. Det är fint att de fått plats i filmen, för lika mycket som Winnerbäcks låtskrivarresa till Berlin betyder för musiken- lika viktig är förstås fansens uppbackning. Jag saknar en regissör, någon som styr dokumentären åt sitt håll, inte nödvändigtvis dit Lars Winnerbäck vill. Det är en intressant dokumentär som visar hur det känns innan, under och efter en konsert. Det är uppenbart, det kostar på att vara Lasseman.

Tunt om Lasseman

Det är en bra för ett fan. Det tycker Kurirens Nina Svanberg om dokumentären om Lars Winnerbäck - Solen i ögonen.