Världsmusikfestivalen Pitefolks finalkväll inleds finstämt i Black Box på Acusticum med Mertainen, en duo bestående av spelmannen och JP Nyströms-veteranen Marcus Falck och jojkaren Krister Stoor. I mångt och mycket sätter de tonen för kvällen med sin spelglädje, sin berättarlust och sitt oerhört gedigna musikantskap, något som en annan välkänd norrbottnisk folkmusikprofil, Hasse Alatalo, strax därpå visar ytterligare prov på. Med mjukt vemodig sång på finska och svenska, och beledsagad av en trio vars långsamma stråkdrag får en att tänka på vajande björkar, tar oss Alatalo med till det "svårmodets Eldorado" som den tornedalska sångskatten rymmer; här finns ett tungsinne med hög fryntlighetsgrad, där vilda skrönor om hur man bäst smugglar en tjur i en rostig Opel Kadett blandas med gripande visor som Sång för vilsna om den lille pojken som en gång i början av förra seklet gick vilse i skogen och dog.
I Restaurang 2 Kök huserar under kvällen ett antal begåvade akter som än så länge mer bör kategoriseras som löften än legender. Inte minst Lovisa Liljeberg imponerar med enastående vokala resurser i lyhört samspel med Daniel Eriksson på nyckelharpa och David Ek på varsamt plockig gitarr.
Hos Tetra från Göteborg finns just den blandning av vördnad och befriande respektlöshet som gör närmandet till så kallade kulturarv kreativa. Tvättlinan med slöjor och klädnader från Mellanöstern slår an den
teatralt humoristiska tonen och under en knapp timme plockar sång och slagverkskvartetten kärleksfullt ner de haitiska vaggsångerna, de iranska och kurdiska kärleksförklaringarna eller de danska folklåtarna på jorden utan att ett uns passion går förlorad. Strålande.
Här och vid flera andra tillfällen hade jag dock önskat att arrangörerna bättre tagit tillvara möjligheterna att skapa en rumsatmosfär som gör musiken rättvisa. Ljussättningen i Black Box är under merparten av kvällen bedrövlig, scenljuset är så gott som statiskt och ljusen är tända i taket vilket ger ett minst sagt oengagerat intryck.
Det är först när Kebnekajse äntrar scenen vid niotiden som lokalen försatts i suggestivt dunkel, vilket förstärker bilden av progglegenderna som kvällens huvudakt. Bandet som skrev musikhistoria genom att väva samman den svenska folktraditionens fäbodpsalmer och skänklåtar med psykedelisk rock och smattrande afrikanska slagverk förmår, om än lätt grånade, ännu leverera. Spelmansgunget blandas med rockposer på ett sätt som inte saknar självironi. En närmast sanslös rytmsektion lägger den bastanta grund över vilken Kenny Håkanssons gitarr och Mats Glenngårds elfiol väver intrikata mönster.
Efter denna krafturladdning låter jag mig tacksamt svalkas av den spelglada mix Framnäsgrupperna Ve & Fasa bjuder på. Nyckelharpa, dragspel och fiol flyter samman i vad jag skulle vilja beteckna som en vacker drone, och senare hänförs jag av deras egensinnigt sköna tolkning av Astrid Lindgrens Du varg, en välbehövlig stund av stillhet inför den rungande finalen med Svarta Safirer.
Denna Göteborgsbaserade grupp med rötterna i balkansk och romsk musik bjuder på närmast hysteriskt Balkan-ös från första taktslaget till sista trumpettonen, en strömvirvel av takter och toner som drar med sig väldiga känslosjok och tvingar den till en början artigt reserverade publiken att resa sig ur gradängerna för att ta det generöst tilltagna dansgolvet i besittning. En värdig avslutning på en festivalkväll vars inbjudande myller värmer mig till kropp och själ hela vägen tillbaka till Luleå. Tack för det.