Det bidrog troligen till att den socialdemokratiska regeringen förlorade valet 2006.
Tsunamin var med och sköljde bort S-regeringen, kan man säga.
För nästan tio år sedan inträffade alltså en enorm tsunami i Indiska oceanen. Den noterade 9,3 på richterskalan. Det blev titeln på Andreas Normans bok om denna tragiska händelse.
Norman studerade på diplomatprogrammet på utrikesdepartementet, UD. Utbildningen kallas dippen.
Julhelgen 2004 hade Norman gått en termin. I mellandagarna skickades han till Thailand för att jobba med hanteringen av de många döda svenskarna.
Att Norman, trots låg nivå på UD, kallades in berodde på dels att det fanns en aktuell, tillgänglig telefonlista över de som gick dippen, dels att Norman några år tidigare arbetat i forna Jugoslavien.
Norman var dåligt förberedd mentalt på de prövningar som mötte honom i Thailand.
Med instruktioner och redskap som kunde vara bättre sattes han in att sortera bland lik på en uppsamlingsplats.
Visserligen hanterade thailändsk personal mycket av bärande, säkerhetsutrustning och annat, men det utsatte ändå Norman och andra svenskar för påfrestningar.
Till dem hörde bland annat värmen, som påskyndade nedbrytningen av de flera hundra liken på platsen.
Norman skulle se till att hanteringen, överensstämmelsen mellan lik och dokument, stämde. Rättsläkare, främst thailändska men även andra, fanns. Men Norman hade att sköta det som gällde svenskar, identiteten på många lik var dock oklar.
Förtvivlade anhöriga och vänner till omkomna fanns i närheten av platsen.
Dagliga arbetsmöten skedde på det hotell där Norman var förlagd. Han hade svårt för särskilt en av UD-tjänstemännen på plats. Det var en person som mer tänkte på de karriärmöjligheter som katastrofen gav men som ogärna jobbade med hantering av de döda.
När Norman kom hem drygt en vecka efter nyår fick han bara några dagar för att återhämta sig. På ett stormöte med personalen och utrikesminister Laila Freivalds tyckte hon att UD skött tsunamihanteringen bra, men var kritisk mot den negativa mediebilden av UD.
Norman var först att yttra sig på mötet, trots låg rang på UD, och anmälde avvikande åsikt gentemot ministern.
Hanteringen har inte varit bra, framhöll han och redogjorde för sina erfarenheter med hanteringen av döda och anhöriga.
UD-kulturen visade sig vid tsunamin hindra ett effektivt agerande. UD-kulturen var (är?) chefinriktad. Ingen på lägre nivå kan besluta om något utan högre chefs godkännande.
Och chefer ville invänta mer information vilket medförde att tid förlorades.
Dessa chefer var svåra att nå vid storhelgen. Att undvika fel premierades i UD-kulturen, vilket ledde till att chefer hellre avvaktade än agerade.
Frågan är om denna UD-kultur har ändrats de senaste tio åren?
Mötet med döden tog hårt på många. Andreas Norman påverkades också, även om han inte bröt samman som en del gjorde. Kanske behövdes tio år för att få distans till händelsen, och för att slippa riskera att eventuell UD-karriär försvårades till följd av kritiken i en bok.
Utifrån denna bok om en stor tragedi kan man bland annat fundera över vilka brister vår offentliga förvaltning har i dag.
Att vara ledig vid storhelger är fortfarande vanligt, särskilt för chefer, och ledde häromåret till dålig incidentberedskap hos försvaret när ryska stridsplan övade anfall mot Sverige under en påskhelg.