Trovärdiga tonårsporträtt

Scenografen Marie Olsson har skapat en metallisk snöhög av elevskåp som ensemblen klättrar runt i och bebor. Det är förutom Dafne och hennes bästa kompis Jenny, också pappa Peneios och Jennys pojkvän Kevin. Plus en mystisk figur, en satyr med bockfot, som jag inte alls förstår vad han har för funktion mer än att göra musik och se farlig ut. Resten av föreställningen är desto tydligare. Den utspelar sig under några veckor den första terminen på högstadiet. Både Jenny, som spelas av Niki Gunke Stangertz, och Dafne, Maja Runeberg, är förväntansfulla. Jenny har valt idrottsinriktning men drömmer om att bli pilot, Dafne ska gå någon naturinriktning. Den två år äldre Kevin, Ola Björkman, lever på myten om sig själv som fotbollsproffs. Men Dafne känner att hon inte riktigt stämmer överens med sig själv längre. Hon håller på att förvandlas från trevlig och populär till något annat, oklart vad. Jenny däremot trivs med sin nya klass, blir ihop med snyggingen Kevin, och bästisarna börjar sakta men säkert glida isär. Det är alltså en mycket vanlig upplevelse av de tidiga tonåren som Duus grottat in sig i. Men försöket att knyta ihop realismen med grekisk-romersk mytologi förhöjer inte berättelsen nämnvärt. Ja, egentligen är manuset ganska platt och texten närmast övertydlig: Jenny kan förstås aldrig bli pilot, då måste hon plugga hårt. Något man väl inte gör med en mamma som är undersköterska och inte förväntas kunna hjälpa till med studierna! Kevins proffsdrömmar är i sin tur närmast desperata som enda utväg bort från kroppsarbete. Dafne med sin påtalade medelklassbakgrund kan däremot bli vilken rebell hon vill. På slutet ordnar det sig ändå. Men kanske, kanske är Apberget inte en dålig pjäs utan mycket väl anpassad skolteater. Den som ska efterhandsdiskuteras enligt den modell Riksteatern nyligen presenterat i häften och studiedagar under rubriken "Att öppna nya världar". För så här förklarande kan man väl inte skriva en pjäs för högstadiet 2006? Maja Runeberg, som nyligen lämnade scenskolan i Malmö och därefter jobbat på Månteatern i Lund, och Niki Gunke Stangertz gör dock två riktigt trovärdiga porträtt av Dafne respektive Jenny. Perioden är svår att gestalta då uttrycken i verkligheten redan är starka och fyllda av fraser, poser och ljud. På scenen kan det lätt bara bli hemskt och parodiskt. I stället fyller Gunke Stangertz sin blonda och ljusrosa Jenny med ett komplext innehåll och Maja Runeberg förmår att göra Dafne både hård och mjuk, velig och modig samtidigt utan att gå bort sig bland tonfallen. Men som sagt, jag har mött bättre texter och tätare dramatik för att gestalta tonårstidens metamorfoser än Apberget.