Han började som så många andra med att sjunga i ett punkband, Pillisnorks hette hans. Sedan blev han en svensk David Bowie, eller om det kanske snarare var David Byrne han var som, och tejpade fast en lock i pannan.
Han gjorde ett par skivor som faktiskt var bra, från debuten Marginal Cirkus till sjätte skivan Noll blev det så sakteliga sämre och sämre, men fortfarande nog så intressant. Efter det är det bara new age och rymden och rökelse. Värre och värre hela tiden.
Förra skivan (innehållandes uteslutande covers), Lovestar, är svår att ha en kvalificerad åsikt om. Kan man verkligen göra en sådan usel skiva? Att han är kontroversiell, och alltid varit, går inte att förneka. För mig personligen är det dock skillnad på att vara sexuellt otydlig i sin framtoning och på att flumma runt i någon slags Heaven’s Gate-version av verkligheten.
Själens krigare iklädd gul och gulglittrig kaftan är hursomhelst i Luleå för att sprida kärleksbudskapet, och nya skivan Hjärtat vinner alltid, inför ett så gott som utsålt Kulturens hus.
Hur låter det då? Ja, bandet, som består av tre studiomusiker i medelåldern, kliver på till ett midi-sountrack av Hoppets röst som verkar vara arrangerat i Windows 95. Efter tre minuters pinsam tystnad kommer Thomas Di Leva ut på scenen. Här är stämningen så pass generad att knappt någon kommer sig för att applådera. Jag, som sitter relativt långt fram, vill bara försvinna genom golvet. Den märkliga stämningen håller i sig genom hela första numret, där han mest bara dansar runt och gör piruetter till en alldeles för billig ljusshow. Jag har aldrig känt en artist så blottad (på det dåliga sättet) förut, samtidigt som väggen mellan scen och publik känns metertjock.
Nå väl. Jag vill inte åka på stryk av någon kärlekssoldat. Efter hand lyckas han faktiskt lätta lite på det tjockt kvävande luften som hänger över oss i stora salen på Kulturens hus, genom att börja göra ett nummer av att han dricker vatten ur kanna och kallar det för "inspiration". Folk skrattar gott. "Ha, ha, ha. Han är ju för skön den där Di Leva!", hör jag någon utbrista på raden bakom mig. Just det, tänker jag. Man får ju fråga sig vad det är man är ute efter.
Bäst: Vad är frihet? och Vem ska jag tro på?.
Sämst: Hur otroligt trött och själlöst allting ironiskt nog känns.