Tröst för ett tigerhjärta

Och då har man som läsare plötsligt blivit en annan. Efter en stund är det en osäkerhet man inte kan vara utan. Tröst för ett tigerhjärta var den tänkta titeln till det som skulle ha blivit hennes andra diktsamling efter debuten 1974 med En tatuerad dams memoarer. Så blev det aldrig, det är nu i stället titeln till hennes postumt samlade dikter, Margareta Renberg gick bort 2005. Hon föddes i Luleå 1945, växte upp på Skurholmen, efter studenten tog hon till Stockholm och konstfack, till föräldrarnas förtvivlan. Hon gjorde det utan att egentligen kunna välja, som Gunnar Harding visar i sitt vackra förord. Konstnär och diktare, skarpt drömlika bilder i surrealistisk tradition. Visst finns det samsyn mellan hennes två konstarter. Det igenkännliga samsas med det fullständigt främmande. En vägg gråter tårar, en köttig mollusk flyger in genom fönstret. Det handlar inte om symbolism, bara om ett alldeles eget sätt att kombinera verkligheter där minnet eller tanken har samma fysiska tyngd som en fåtölj eller ett golv. Det säger sig själv att sådan poesi blir livsfarlig. "I söndags morse/ lyfte rök över staden/ när handskarna föll/ från statyernas händer/ och fågelskeletten/ skrämdes på flykt!" Dikten heter Isaaac Newtons andra uppvaknande och är en hisnande färd genom universella lagar och tragiska vardagshändelser, allt genom ett diktens öga med alldeles egen ljusuppfattning. Margareta Renberg "blev" aldrig poet, hon tycks färdig och utan valmöjlighet. Om nu dikt har med verklighetsuppfattning att göra är Renbergs ställning i sin suveräna utvaldhet någonting liknande Stagnelius, eller den dunkle Skogekär Bergbo med sin 1600-talspoesi. Ytterst få diktare besitter den egenskapen. "Jag kan inte det magiska ordet,/ jag talar om mysteriet/ av brist./ Inga bekännelser./ Inga bönesvar./ Ingen lag./ Ingen dom./ Mysteriet är detta något,/ som ser mig så tydligt/ att jag ingenting ser,/ när det blundar." Konstverket ser oss, dikten läser oss. Om man överlämnar sig till detta faktum är Margareta Renberg en självskriven poet. Lika självskrivet är att världen då också, med ett något nött, men passande uttryck, blir som ny.

Tröst för ett tigerhjärta

Margareta Renbergs poesi är självklar men aldrig enkel. Just när hon uttalar sina rader verkar de vara de enda tänkbara och helt ovedersägliga. Bara för att i sekunden därefter sluta sig i sin gåta, lika självklar den.