De återkommande väpnade övergrepp som går under namnet korståg hör till västvärldens mest befängda händelser. För att befria det heliga landet, allra helst Jerusalem, från muslimerna organiserades från 1000-talet och framåt en rad krigsexpeditioner som inte fick något bestående resultat, annat än möjligtvis stor materiell förödelse. Bland annat härjades Konstantinopel, en synnerligen kristen stad, grundligt. Allra mest befängd var den händelse som kallas barnkorståget. Den organiserades, enligt legenden, år 1212 av två fattiga fåraherdar, en i Tyskland och en i Frankrike. Oberoende av varandra samlade de en skara kring sig för att nå Jerusalem. Om denna medeltida tragedi har Lars Ardelius skrivit en berättande och livfull roman, Där satan rullar i sanden. Ardelius är ömhjärtad i sin skildring, han låter till och med några av dessa små från Rhenlandet återvända levande från sin misslyckade resa, som naturligtvis aldrig kunde leda till något annat än elände. Hur många barn det var i detta korståg är omtvistat, vissa källor uppger att det mest bestod av fattiga vuxna, men i Ardelius bok är barnen många och de vuxna få. I bokens inledning funderar den sexåriga korsfararen Carin på vad som menas med att befria en grav? Hur gör man med just en grav? Den rättframma frågan avslöjar uppdragets galenskap. Målet var ju verkligen att befria Jesu grav från de otrogna. Carin tillhör de få som återvänder, de flesta i skaran försvinner i medeltidens mörka virvlar. Åtskilliga dör när deras skepp kapas av pirater, andra dör av sjukdom, och när de når fram till Jerusalems murar hindrar mer professionella korsfarare dem från att ta sig in. Jesu grav förblir obefriad. Ardelius förmår, förlåt klichén, levandegöra medeltidens feberaktiga myller och religiösa fantasteri. Helvetets port uppenbarar sig på torget i en stad där gycklare satt upp sin teaterscen, men det visste de äldre i gruppen redan, att det inte kunde vara det riktiga helvetet, för det ligger ju i Lombardiet! Jo, det absurda i företaget lockar fram några skratt då och då, fast det mesta är verkligt uselt. Det är i kontrasten mellan de troskyldigt fantiserande barnen och den obevekligt grymma verkligheten som Ardelius roman får liv. På nusvenska skulle vi säga att det är barnens främlingsfientliga fördomar som driver dem. Men de har ju aldrig mött en muslim, de har bara svalt tidens religiösa slagord om de blodtörstiga bestar som vakar över Jerusalem. I barnens mun blir allt oskuldsfullt, och därför dubbelt grymt. Trons kraft är här meningslös. Barn är maktens yttersta offer. Den sensmoralen låter Ardelius ljuda nog så anklagande i en tid där ropen om vad Gud egentligen vill med de heliga platserna än inte har tystnat.
Ny bok Lars Ardelius Där satan rullar i sanden Norstedts
