Det är så med opera att när man väl upplevt en hel opera så vill man som regel ha mer. Musiken är som ett brusande hav som översköljer en. Dräkt och dekor förflyttar en till en annan värld med berättelserna som berör centrala teman i mänskligt liv.
Trollflöjten är en av de mest spelade operorna och också en av de mer lättillgängliga. Mozart skrev den egentligen som ett folklustspel för framförande på en av Wiens förortsteatrar. Den fullbordades i brådska då han upptäckte att en annan teater höll på att skriva något på samma tema. Premiären hölls en månad innan Mozarts död och blev en stor succé.
När Kungliga Operan nu är på turné med Trollflöjten är det i en konsertant version, dvs utan egentlig dekor. Först känns det lite spartanskt. Kör och orkester fyller scenen som vid en vanlig konsert och sångarna framträder framför dem. Men allt eftersom man dras in i dramat och musiken fyller ens sinne förflyttas man till en sagovärld där bilderna i ens huvud ersätter den saknade dekoren.
Det är professionella musiker och sångare vi får möta och på deras framförande finns inget att anmärka i sak. Orkestern ger oss Mozarts musik som på en silverbricka och operakören ger en rysningar efter ryggraden med sin mäktiga sång. Solisterna dyker upp än här, än där i salongen vilket skapar trevliga moment av överraskning.
Ett första sådant är när den unge Tamino (Conny Thimander) nyss stungen av en giftig orm och medvetslös, drar en ljudlig snarkning och dirigenten Stefan Klingele, till synes irriterad, vänder sig om och tittar mot första bänkrad från vilken snarkningen kom.
De tre damerna som berättar för Tamino om Pamina som är bortrövad av den onde Sarastro och ger honom uppdraget att rädda henne, är briljanta i sin sång och obetalbart komiska i sitt agerande. I strikta flygvärdinneliknande dräkter kämpar de förtvivlat mellan det uppdrag de har fått av Paminas mor, Nattens drottning, och vars och ens egen lust till den unge mannen.
Elisabeth Meyer gör rollen som Pamina helt underbart. Hennes gestaltning av den unga och aningslösa flickan är rörande och sången är fantastisk. En kommentar före föreställningen om att rösten eventuellt skulle kunna svikta var helt onödig. Norrbottens operapublik skulle ha allt överseende med en sviktande röst utan att ha fått förvarning. Vi är alla människor.
De starkaste applåderna får Nattens drottning, Karolina Andersson och Papageno, Jens Persson. Karolina Andersson ger oss den centrala arian och i övrigt alla sånginsatser fenomenat men gör i övrigt en lite blek figur. Mer hade man kunna vänta sig. Jens Persson däremot får publiken totalt på fall både med otroligt bra barytonsång och en charmerande rolltolkning. När han till slut får möta sin länge sökta kärlek Papagena (Vivianne Holmberg) och deras passion leder till att kläderna åker av och de ska göra barn på stört, då är det han som är föreställningens stjärna. (Dirigenten får rycka in och köra ut det hånglande paret i kulisserna).
Flera andra förtjänar särskilda omnämnanden men de som ännu bör lyftas fram är de tre barnen från Adolf Fredriks musikklasser, Laura Orostica, Daniel Alin och Henrietta Mossop. De är de tre andeväsendena som i kritiska stunder hjälper Tamino och Papageno. De är allt! Söta, rörande, modiga, bestämda, komiska och mycket välsjungande. Helt enkelt den yppersta kryddan på helgens operanrättning.