Den här gången tog han med sig Peter Danielsson och David Odlöw för att spela föreställningen Bortom allt förnuft inför en nära nog fullsatt byagård.
Föreställningen är en musikteater, där musik bryter av eller vävs in i texterna på ett mer eller mindre sammanhängande sätt. Många av texterna är vemodigt vackra, andra lite mer åt buskis och bondkomik. Och i musiken hittar vi såväl country som irländsk och nordisk folkton. Med utstyrslar som känns lite Rasmus på luffen, och ibland ett truckerstänk i musiken, så kan man sitta där och fantisera om att man ser en föreställning i ständig rörelse, ett resande teatersällskap som plockar med sig nya historier från de platser där de spelat. Lite teaterromantiskt, liksom.
Historien om det gamla paret som ville begravas levande för att vara säkra på att få vila intill varandra tar sig oväntade vändningar och hinner bli riktigt spännande innan den når sitt slut. Och även om berättandet inte alls är oävet, tvärtom, så är det nog musiken som ger föreställningen det extra lyftet. Dan Anderssons hemlängtan är ju alldeles särskilt vacker, men också stycket som ställer frågan om hur man vet om tåget har gått, när man står på en tom perrong, lägger sig väl till ro inombords.
Jag sitter och tänker att detta är ett väldigt sympatiskt sätt att tillbringa sin fredagkväll på och att det är alldeles utmärkt när teatern finner stigar som leder långt bort från de stora tätorterna.