Glesbygden har utvecklats till dödsbygd. Berättelsen är fullmatad med finurliga ironier som får det tämligen nedstämda budskapet att stiga till humoristiska lärkhöjder. Dödsbygden är vidsträckt, alla människor befinner sig där om man ser noga efter, och det är människans lott att söka livets vatten; i tro, musik, förökning. Kanske i destillerad form, smaksatt med kummin och fänkål.
Av detta teologiska traktat har Västerbottensteatern gjort en pjäs, fast jag vet inte om pjäs är det rätta namnet. Snarare tycker jag mig närvara vid en dramatiserad uppläsning. Det man hör är den skäggiga akademiledamotens stämma, oförvanskad och starkt ekande, och den bär naturligtvis långt - så långt att det har blivit en turné över länsgränsen. Nästa vecka ställer sig den lilla ensemblen, bestående av två personer, på teaterscenen i Kulturens hus i Luleå.
När Västerbottensteatern har tagit Lindgrens roman till scenen har man inte utsatt sig för några som helst risker och därför hamnar pjäsen farligt nära det platta och meningslösa. Vad är egentligen syftet, mer än att läsa upp valda stycken ur en utmärkt bok? Gunnar Eklunds manus följer boken intimt, somligt har han förtigit men ingenting är tillagt eller förändrat. Texten står helt oemotsagd. Ingenstans uppstår spänning, skådespelarna ägnar sig praktiskt taget åt deklamation.
Nåväl, Torgny Lindgrens historia kan insupas också på det här viset. Scenrummet är avskalat, möblerat med några Myran-stolar som andas modernitet, på en duk projiceras olika bakgrunder; en broderad kyrka, en virkad gardin som böljar i en mild sommarvind, Jesus Kristus med armarna utsträckta. Bodil Granlid sliter hårt som rollskiftare, ena stunden är hon inåtvänd blind gubbe och nästa stund en utfryst stackars stockholmare som sitter och snusar med tungt huvud, och som om inte det vore nog plockar hon upp en klarinett och tutar i den. Hon drar det tyngsta lasset, arbetsfördelningen är knappast jämställd. Stig Östman förblir ständigt i huvudpersonen Olof Helmerssons paltor, med den gamla skinnportföljen i handen och knarriga gubbsandaler på fötterna hasar han fram och tillbaka över tiljorna, grubblande, med det silvriga håret på ända.
Rätt många gånger snubblar han till på replikerna (kanske beror det på att han ersatt Greger Ottosson), men han kan också klämma i och sjunga fram orden likt en frikyrkopredikant, en sådan som alls inte bryr sig hur det låter bara det ljuder starkt och saligt. Jag hade nog föreställt mig Olof Helmersson som en betydligt äldre man, men Stig Östman har en förmåga att släppa ner sitt ansikte och forma det i ett flertal förgrämda och dystra miner som uttrycker melankolisk ålderdom. Omkring sig sprider han ett trivsamt lugn, han rör sig stillsamt, geriatriskt nästan, och gestikulerar stort med händerna som för övrigt är utrustade med förträffliga skomakartummar - för mig var det faktiskt obekant att människor födda på 1900-talet kunde ha skomakartummar av det måttet. De är som skapade för att dirigera Torgny Lindgrens diktning.