Hon har vissa rottrådar till Luleå; hennes mamma kommer härifrån och hon säger sig också gilla stan. Genuint och mycket.
Och mycket snart stod det helt klart att kvällen skulle bli helt magisk och en triumf. Anna Ternheim plockade idel delikatesser både från sin senaste skiva, The Night Visitor, samt från olika skeden ur den karriär som startade på allvar för snart tio år sedan.
Och när hon, tillsammans med sin producent och basist Dave Ferguson, så ini-helvete innerligt duett-sjöng Pat McLaughlins ljuvliga The longer the waiting, the sweeter the kiss så bara dog jag (dock bara metaforiskt) i stolen. Av alltigenom oblandad lycka.
Det var en countryduett som ställde sig tätt intill genrens mest legendariska: Gram & Emmylou, George & Tammy, Conway & Loretta.
Men kvällen innehöll också ett stort antal övriga guldkanter, som både Anna Ternheim ensam samt i tandem med Dave Ferguson administrerade på ett synnerligen stilistiskt och stilrent snyggt sätt.
Den snart 50-årige Dave Ferguson träffade Anna Ternheim när hon anlände till Nashville, Tennessee, för att arbeta på det som skulle bli The Night Visitor. Han introducerade henne för countryns alla nyanser och möjligheter, vilka han sedan länge är väl bekanta med efter att ha jobbat som producent och ljudtekniker tillsammans med ess som Johnny Cash (American Recordings-sviten), John Prine, Mac Wiseman och Charley Pride samt även med rockgruppen U 2: både på plattan Rattle and Hum samt i konsertfilmen med samma namn.
Ferguson sjöng själv det berörande solo-numret Baby is gone, som skrivits av den certifierade och numera drygt 80-årige producentlegenden "Cowboy" Jack Clement, som fungerade som Fergusons mentor och som han även gestaltade i filmbiografin om Jerry Lee Lewis - Great Balls of Fire.
Samarbetet mellan Ternheim och Ferguson har varit mycket fruktbart för bägge parter, även om det nog ändå fick betraktas som ett artigt skämt när Ferguson meddelade att han "gärna skulle kunna tänka sig ytterligare 44 gig tillsammans med Anna, direkt efter den här finalen".
Det var i alla fall en på nästan alla sätt komplett och oantastlig kväll. Och innan publiken både man- och kvinnogrant samfällt reste sig för att avslutningsvis ge dem en hjärtlig stående ovation, hade hon återigen bevisat sin fantastiska kapacitet via låtar som I’m movin’ away from you, Trouble mind, It’s all in her voice, Shoreline (där hon satte sig vid pianot och spelade drömskt och äkta), den uttrycksfulla Lorelei Maria, Come to bed, den väl bekanta Walking aimlessly, Ferguson-duetten The great divide, I follow you tonight samt Let it rain och Bow your head.
Extranumren blev A new secret I have found, As far as I can see och Black light shine.
Varefter en helt berörande, lysande och solitt kvalitativ lördagskväll, den sista i mars månad var över.
En upplevelsekväll med i och för sig mycket sparsam scenbelysning men ändock: där betyget 5 nästan känns som alltför torftigt.
Och hur ofta inträffar egentligen något sådant?