Triumf för Winnerbäck

Lars Winnerbäck & Hovet Piteå Dansar och Ler Stora scenen Fredag 29/7?05 Fyra kurirhästar 
Den saknades den här gången. Till åtminstone min, men tror jag säkert även många andras stora förvåning. När Winnerbäck tillsammans med Hovet klev ut på Stora scenen cirka 23.00 så var han barhuvad. Tvärrandig tröja ? OK. Men på huvudet ? nada. Och som musikalisk kremlolog blir man onekligen förvånad då. Vid varje tidigare tillfälle som jag har sett honom så har han (alltid) haft en basebollkeps tryggt nertryckt över skallen. Detta inkluderar då han spelat på olika andra scener vid tidigare tillfällen på Piteå dansar och ler, tillsammans med Hovet. Och även då han var i Piteå i vintras och spelade solo, på Norrmalmia. Ständigt denna keps. Det är över huvud (...) taget inte så många gånger jag alls har sett Winnerbäck fotograferad utan någon form av keps på sig. Alltså får det betraktas som anmärkningsvärt att han valde att framträda utan någonting alls på huvudet. Det måste betyda något. Det bör utredas. Men inte just nu och inte av mig. Kring spelningen för övrigt kan det noteras att jag inte på länge har sett fullt så många, i varierande grader, hysteriska tonårstjejer lyftas över kravallstaketet och skyndsamt forslas undan av den väntande sjukvårdspersonalen. Säkert ett 30-tal. Sedan slutade jag räkna dem. Stundtals var det så kaotiskt stökigt längst framme vid scenen att den förenade vaktpersonalen fick hjälpas åt med att hålla emot kravallstaketet och Lars Winnerbäck själv uppe på scenen fick uppmana publiken att ?hörrni, nu får ni faktiskt ta och lugna ner er här längst framme, gör det va?. Men musikaliskt då, om man nu bortser från avsaknad av keps och programmerat hysteriska tonårstjejer (nä, några hysteriska tonårskillar såg jag aldrig)? Jodå, det var precis som vanligt. Inte några överraskningar. Och då menar jag inte alls det som något negativt, utan bara som att det här var en Lars Winnerbäck-konsert exakt som jag hade förväntat mig den. Och det är ju inte dåligt när ens förväntningar slår in. Så gott som hundraprocentigt. Publiken (förvånansvärt matinémässig; kanske var ålderssnittet 16?17 år) skrek LASSE! och så skrek den WINNERBÄCK! och så skrek den LASSE! igen och så ? spelades ett instrumentalt intro av Taubes Änglamark Sedan var det i gång. Alla de säkrade hitsen och publikfavoriterna radades obevekligt upp och avverkades. Nya låten Stort liv kom strax och så Min älskling har ett hjärta av snö och så Ett hjärta som brinner och Vi ska åt samma håll och så alla de andra också (Winnerbäck har för länge sedan tillägnat sig den gamla fina Lundell-traditionen att han aldrig talar om vad låtarna heter så det är med viss reservation jag nämner vissa av låttitlarna här; de kan vara felaktiga men då vet säkert, å andra sidan, alla de riktiga fansen vilka som jag avser ändå). Hovet är ett stort och hjärtligt samspelt band. Med extraordinärt glänsande insatser från den hypernergiske trummisen Magnus ?Norpan? Eriksson, gitarristerna Idde Schultz, Anna Stadling och Johan Persson samt basisten Josef Zackrisson. Och Winnerbäck själv är en följsam ordförande för alltsammans, som numera också passar in några lagom klädsamma populistiska och kritiska kommentarer om kvällspress och diverse annat mellan hitsen. Elegi spelades. Och avlyssnades även av ett gäng som vingligt balanserade på en avsats utanför ett fönster i närheten av scenen. Men de höll sig kvar där. Mirakulöst nog. När de sedan närmar sig avslutningen med Gråa dagar, Kom ihåg mej, Hugga i sten och Solen i ögonen så är det E Street Band-manéren som tar över och de står till och med uppradade på samma sätt som de, med armarna kring varandras axlar, på scenen och tackar för bifallet (som var så högljutt att det förmodligen hördes ända till Skellefteå). Jag säger inte att det är fel. Jag säger bara att det är så det är. Och Winnerbäck är Winnerbäck är Winnerbäck är LASSE! är WINNERBÄCK! är... Men när det fortsätter att vara så här pass bra så är åtminstone jag nöjd.