Tristess uttryckt i sin raka motsats

Man lockas gärna tro att K+M+R+L är en dyslektikers hopplösa försök att bokstavera en känd vänstergrupp. Särskilt som dramatikern i fråga - Mattias Andersson - kommer från Göteborg, där han numera framgångsrikt verkar som ledare för Backa teater, Göteborgs stadsteaters ungdomsscen. K+M+R+L blev något av ett genombrott för Mattias Andersson, när den spelades av den kortlivade teatergruppen Underhållsdivisionen på Pusterviksteatern i Göteborg 1997, i hans egen regi. Sedan dess har Anderssons dramatik flugit, inte bara över hela landet, utan också över Europa. Och äntligen, får man väl säga, landar hans dramatik i Luleå, tack vare regissören Rasmus Lindberg, just nu Norrbottensteaterns husdramatiker. Nej, några medvetna ideologer handlar inte detta om - K står för Kaj, M för Maj, R som i Roger och L som i Linda - fyra 20-plusnågonting som törstar efter meningen med livet och tillvaron. På buffeln Kaj (Andreas Strindér), arbetslös och desillusionerad, har gråheten trängt ända in i öronen. Romantikern Majs (Sarah Maya Jackson) färg är nog snarare rosa, där hon drömmer sig bort och inte låter verklighetens många påståenden styra hennes humör. Som en intagande variant av Tove Janssons Lilla My traskar Linda (Maja Runeberg) runt mellan Arbetsförmedling och butiker och grämer sig över att hon, som egentligen är gurkgrön, lät sig förledas att köpa den ärtgröna medan polaren Roger (Martin Sundbom) förtvivlas över ett blivande faderskap i sin arbetslöshet. Fyra förhållningssätt till meningslösheten, fyra exempel på vad som brukar kallas alienation och kontaktlöshet. Allt uttryckt i en dialog som stundtals är rena nonsenstugget och emellanåt närmar sig slapstick. När det fungerar som bäst känns oron ända in i märgen. Den där färglösa oron som finns där bortom orden, den som liksom bara flyter ut i kraftlösheten. Martin Sundbom, som en gång valde mellan Musikhögskolan och Teaterhögskolan, har komponerat musiken och gjort det mycket bra. Bland annat tre låtar som finns i programbladet som denna gång är en CD-skiva - ett roligt grepp och en klar stämningshöjare. Liksom också Mona Blombäcks scenografi, som ramar in tristessen i dess raka motsats. Därmed följer hon andan i pjäsen. Mattias Andersson sätter visserligen ett skarpt finger på problemen - på känslan av överblivenhet i ett samhälle som inte frågar efter dig, som inte vill dig någonting, på arbetslösheten, kontaktlösheten, oförmågor. Men han gör det med hjälp av humor - utan den går vi människor som bekant helt vilse i pannkakan. I Mattias Anderssons pjäs klarar vi oss inte heller utan slumpen - här blir den en förlösare, en nåd att stilla bedja om. Ett inställt genrep på grund av en skada i ensemblen ställde nog till det lite på premiären, som till och från kändes lite energilös och famlande. Den riktiga kraften kom först i slutscenen, så gripande och intagande. Så tänker jag mig att resten också kan bli om ensemblen får spela på utan oro.