"Tricket är att tillåta sig att tycka att vissa saker faktiskt är viktiga"
Den här gången vill man verkligen röra på konstverket. Känna tyngden i händerna, men också det smeksamt mjuka. Försöka förstå vad som är vad, bringa klarhet, vrida på perspektiven.
PRESENTERAR EN PRESENT. Sara Edström bakom sin vita fluffiga rosett som pryder hennes jättepaket på Konsthallen när hon öppnar sin separatutställning på lördag.
Foto: Linda Wikström
När hon för ett år sedan fick frågan om hon ville ställa ut på Konsthallen var hon först mycket tveksam. En separatutställning är ett stort åtagande, särskilt som hon vet att hon gärna gör tidskrävande verk. - Jag förstår helt enkelt inte hur folk har råd att ställa ut. En utställning betalar sig sällan, innebär månader av obetalt arbete. Det finns ingen karriärstege för konstnärer som säger att man börjar ställa ut på mindre ställen och sedan på allt större och mer etablerade, det har jag insett. Därför har jag valt att jobba på i ateljén, att syssla med den konst jag själv tycker är viktig och bli bättre på det jag gör. För det mesta gör jag specifika saker, verk som jag gör mig av med allt eftersom - jag har ingenting att plocka av och är inte heller intresserad av att komma med någon redovisning av mitt konstnärskap. Däremot kommer Sara Edström gärna med "ett statement" och väljer att betrakta sitt utställningsuppdrag som om hon blivit anlitad för att göra en föreställning. - Jag tycker inte att en kommunal konsthall ska vara en tavelbutik, ett sånt här ställe ska i stället vara en motvikt till konst som en kommersiell vara. Därför gick jag direkt i gång på att göra något stort nu när jag fått tillgång till en så stor lokal, säger Sara Edström som också kommer att ställa ut en skulpturgrupp och några målningar på temat vänskap. Rubus Arcticus-stipendiat
Förra veckan blev hon en av mottagarna till landstingets Rubus Arcticus-stipendium, en glädje men framför allt en lättnad. - Jag brukar tänka mig mitt yrkesliv som tredelat. En tredjedel handlar om mitt alldeles egna konstnärliga skapande, en tredjedel om mitt engagemang i Galleri Syster och en tredjedel om mina designade ljusstakar i betong som jag säljer via en rad butiker, både i Sverige och utomlands. I den delen ingår också mina miniatyrmålningar, dem har jag sysslat med sedan jag var tolv år, och jag gillar fortfarande att hålla på. Två av dessa tre tredjedelar är oavlönade, så pengarna kommer verkligen väl till pass. Vartannat år arbetar Sara Edström tillsammans med andra konstnärer i arrangörsleden för Luleå Sommarbiennal och året runt med Galleri Syster, som också drivs av konstnärer. Att arbeta tillsammans med andra gillar hon och när hon för några år sedan hittade en låda med gamla brev från sina två bästisar i gymnasiet, blev det startskottet för ett nytt konstnärligt projekt som nu letat sig in på Konsthallen i form av några målningar av konstnären och hennes kompisar i 16-årsåldern. Viktig vänskap
- Utan dem hade jag blivit någon annan, tillsammans levde vi med känslan av att vi kunde göra vad som helst, en otroligt positiv kraft. Jag tänker att det kanske är så att man samlar vänner omkring sig som har något man själv inte har och tillsammans blir man så mycket mer än om man är ensam. På ett plexiglaspodium har Sara Edström placerat en skulpturgrupp föreställande sin egen tonårsdotter och hennes kompisar, en annan del i projektet vänskap som hunnit komma till uttryck i många bilder och skulpturer. Tanken var att de skulle ingå i Karavan - ett projekt drivet av Norrbottens museum och Riksutställningar som en del i den pågående satsningen på ett länskonstmuseum i Kiruna. Konsten skulle ställas ut i Riksutställningars mobila rum och kopplas till ett konstpedagogiskt arbete ute på länets gymnasieskolor. Nu har Riksutställningar dragit sig ur på grund av omfattande ekonomiska nedskärningar. - Från början var det här min och Anja Perssons idé, men om det nu inte kommer att handla om en utställning utan enbart om ett konstpedagogiskt projekt finns det andra som kan göra det bättre. Tyvärr är det ju så att det mesta i dag handlar om projekt, inte om långsiktig verksamhet, vilket ställer till det på många sätt. - Konsten kommer sannolikt aldrig att bli en del av någon stor folklig rörelse, men tricket är att tillåta sig att tycka att vissa saker faktiskt är viktiga. Konsten kan aldrig avfärdas som lyx och onödigt trams, för väldigt många människor är det konsten som gör att man har det bra i livet. Att man får vända och vrida på perspektiv, försöka gå riktigt djupt in i något, undersöka och hålla på.
Så jobbar vi med nyheter