Tretton

Det har nog alltid varit ett helvete att vara tonåring. Men förmodligen är det ett ännu större helvete att vara tonåring i den tid vi lever i nu, än vid något annat tillfälle i åtminstone den någorlunda moderna historien. När tidningar, anslagstavlor och skyltfönster skriker ut hur sexig, smal och vacker du ska vara så är det lätt för en trettonårig tjej att tappa fotfästet. Och det är om det som Catherine Hardwickes starka, uppfordrande och explosivt kreativa film Tretton handlar om. Vi talar här om en film som är ungefär hundratusen gånger bättre än den gamle snuskgubben Larry Clarkes med hård prettovarning försedda tonårsspekulativa skräpfilmer, med titlar som Bully och Ken Park. Clarkes främsta ambition är att få av kläderna på sina unga skådespelare så snabbt som möjligt; efter maximalt tio minuter så där. Och sedan behålla dem av under resten av filmtiden. Hardwicke har en annan drivkraft. Hon vill skildra den emotionella berg- och dalbana det kan vara att vara tonåring. Och hur fel det kan bli. Om hur tufft det kan vara att passa in i det som gäller. Om utseendefixeringen. Samt om så mycket annat också. Tretton är en film som slår hårt. Tro absolut ingenting annat. Lika hårt som en oväntad smocka rakt i maggropen. Dessutom bygger den på de autentiska erfarenheter som Nikki Reed hade och som Catherine Hardwicke hjälpte henne att övervinna, just genom att göra den här filmen. Sånt imponerar också. Man kan alltså säga att den roll som Rachel Evan Wood gör här, som Tracy, är den som bygger på Nikki Reed själv. Medan Nikki Reed spelar kompisen Evie. Tillsammans drar de ner varandra. Snattar i Los Angeles lyxiga affärer, testar allt farligare droger, piercar sig, flörtar med scenarios som kan innebära potentiella katastrofer. De bägge tjejerna är utmärkta och trovärdiga. Detsamma kan även sägas om Holly Hunter, som Oscarnominerades för sin roll som Tracys välmenande men ganska bräckliga mamma. Hon känns äkta i varje millimeter av sin tunna kropp och bidrar mycket till filmens djupa intryck. Det vore ju fint om en film som Tretton hittade fram till sina bästa målgrupper. Det här känns nämligen hela tiden som om det vore på riktigt och jag tror att både tonårsföräldrar och tonåringar kan ha stort utbyte av att se detta. Gärna tillsammans. Dessutom är det vare sig särskilt förutsägbart eller befriat från de i sammanhanget nödvändiga nyanserna. Glöm alltså Larry Clarkes cyniska spekulationsfilmer och koncentrera er på det här. Tretton är en film på allvar. Om tonåringar. För tonåringar.