Georg "Jojje" Wadenius, till professionen gitarrist, kan man lita på.
Alltid.
Han har varit en obesvärad virtuos på gitarren i över 40 år och underordnar sig alltid - disciplinerat - ödmjukt och korrekt, det material han har att arbeta med. Aldrig några divafasoner eller onödiga show off-effekter. I stället: enbart kvalitet. Det som alltid håller längst och bäst.
Tillsammans med den förnämlige norske basisten Arild Andersen och den formidable jazz-pianisten Jan Lundgren kommer "Jojje" in på scenen, sätter sig på en stol längst ut till höger och - gör ingenting.
I stället är det de andra två som inleder och mjukt vadderar förstlingsstycket med de finstilta tonerna från sina instrument. Först efter några minuter bidrar "Jojje". Diskret. Men också distinkt.
Det kan man för övrigt säga om hela kvällen (ganska precis en och en halv timme, med extranummer, Lilla salen var betryggande folkfylld, väldigt få var under 50) också. Intimt och nära. Inget maskinparksbuller här inte.
I stället en fin musikalisk arom av folkton och gammaldags vadmals-jul, som passade utsökt bra en blåsig onsdagskväll i december när julafton bara befinner sig en dryg vecka bort.
Jan Lundgrens känselspröt till fingrar landade varsamt och exakt på tangenterna och Arild Andersen (som alldeles för övrigt var närmast kriminellt porträttlik den amerikanske pianisten Randy Newman) blev nästan ömt till ett med sin ståbas.
Och "Jojje" kompade sig själv. Med vänsterfoten. Placerade därtill ett litet maliciöst leende ibland. När sammanhanget passade för det.
De undersökte och improviserade sig igenom mestadels julmelodier som Staffan var en stalledräng, Silent Night och en julkärve med andra därtill. Samt även några som inte hade med årstiden att göra.
Fin musik.
På en fin (åtminstone inomhus) vinterkväll.