I dag, lördag, är det vernissage på hans utställning Tillfälligt avbrott på Konsthallen i Luleå där han medverkar med en videoinstallation, video och fyra träsnitt.
Det var hans egen pappas självmord som fick honom att intressera sig för situationer där kontrollen förloras. I ett antal videoverk undersöker han vad som händer när tryggheten plötsligt skakas om, allt från hur Palmemordet påverkade Sverige som nation till hur mer privata händelser får en att tappa fotfästet.
- Jag får ofta höra att mitt filmiska språk påminner om Roy Anderssons. Jag jobbar medvetet med distansering och statiska bilder. Jag klipper inte in närbilder eller försöker påverka känslorna hos betraktaren. En sorts berättande utan slut, menar han.
En bild av folkhemmet
I videoinstallationen visas fyra av hans filmer i ett uppbyggt väntrum.
- Det finns en laddning i ett väntrum. Det är neutralt, opersonligt och en plats där människor får lämna över sin kontroll till andra. Dessutom är det en bild av folkhemmet. I ett väntrum får alla, oberoende av vem du är, vänta på sin tur.
Och just folkhemmet är ytterligare en idé han intresserat sig för. I utställningen på Konsthallen visas för första gången tre filmer som tillsammans utgör en sorts Folkhemstrilogi. Verket
Utan titel (28 februari 1986) tillhör inte trilogin men passar väl in i tematiken. I den videon avspelas den ljudupptagning som gjordes på länsalarmeringscentralen i Stockholm natten för Palmemordet.
- Man hör tydligt hur samtalet mellan växeltelefonisterna, polisen och ambulanspersonalen förändras, från saklig professionalism till en sorts chock när de inser vem som skjutits.
Öppet för tolkning
Däremot tillhör båda verken På slutet av en dröm och Sluten krets (fritt efter Peter Tillbergs målning Mitt Sverige) trilogin. Samt Härenstams senaste film Rekonstruktion som visades för första gången på Göteborgs filmfestival i år.
- Det tog mig elva år, men Rekonstruktion bygger på min pappas självmord. Jag var inte där själv, så filmen bygger på det jag fått berättat samt polisrapporten från händelsen. Men det kan egentligen vara vilken personlig tragedi som helst, en hjärtinfarkt eller något annat. Det som intresserat mig är händelsens natur. Verket är öppet för tolkning, menar han.
Tomas Nordberg är den andra av tre konstnärer som ställer ut på Konsthallen. Hans utställning Ridå med grafik, akvarell och skulptur är hans första utställning i Norrbotten. Han är utbildad skulptör men menar att han först på senare år verkligen hittat sitt uttryck. Nu jobbar han förutom med skulptur mycket med grafik i 3D-teknik på datorn.
- Jag började lära mig programmet för 18 år sedan, då för att bygga rum och visualisera mina förslag till offentlig utsmyckning vid arkitektuppdrag. När jag fick mer kunskap om programmet insåg jag dess möjlighet att bygga sceniska rum. Nu kan jag göra saker måleriskt som är omöjligt att göra för hand, menar han.
En hemlighet
Under alla år han jobbat med skulptur har intresset för volymen, möjligheten att frysa tiden och minnet, närmast i ett block som går att lyfta ut, fysiskt vuxit sig allt starkare. I dag präglar det hela hans konstnärskap.
- Jag vill hitta bromsen, där tiden flyter långsammare, ett block att plocka ut ur en tidsaxel, säger han.
Varje verk ska också innehålla en hemlighet.
- Eller rättare, en sorts mystik. Annars finns en risk för att konsten blir tråkig, säger han.
Förutom nämnda konstnärer har också Lars A Persson vernissage på sin akvarellutställning Vattenvägar på Konsthallen i dag.