Så här, mina damer och herrar, kan alltså bluesmusik också utföras, spelas och presenteras.
Samma koncept som för de tre tenorerna på sin tid. Men nu var det tre män i hatt som vandrade in på scenen och satte sig på var sin stol. Och började spela. Varvid tiden, bokstavligen, bara försvann.
Jag tycker i och för sig att det hade kunnat vara en bra koreografisk idé att förse skåningen Ale Möller, amerikanen numera boende i Helsingfors, Eric Bibb, samt norrmannen i elegant kritstrecksrandig kostym, Knut Reiersrud, med en träveranda av den typ som de har i sydstaterna och så varsin gungstol som de hade kunnat sitta och spela från.
Då hade det varit ännu mera "in character". Men: det är ju ändå musiken som räknades. Allra mest.
Och den administrerade männen självklart magiskt och trollbindande magnifikt.
Jag har inte, på jag vet knappast när, blivit så attraherad och frapperad av någonting musikaliskt i Luleå som jag ohjälpligt blev av denna genommusikaliska trio.
De såg ju också ut att ha det så trivsamt och kul, där uppe på scenen. Vilket spred över sig till publiken, som till sist befann sig nära exstasens kanter som det rimligen bara går att komma, utan att helt trilla över.
Knut Reiersrud, norsk motsvarighet till Danny Gatton och med ett förflutet hos såväl den fabulöse Dr. John som hos den svenske bluesmaestron Sven Zetterberg, inledde genom att spela det av Ry Cooder skrivna temat till Wim Wenders film Paris, Texas; på ett så där undersökande och intensivt, skramligt och ilande slidegitarr mässigt vis.
Där, någonstans, placerades alltså ribban för kvällen. Och den rubbades därefter icke.
Eric Bibb, sjöng med sin mäktiga Josh White-röst, sånt som Building A New
Home, diverse referenser från Manse Lipscomb samt Don’t Ever Let Nobody Drag Your Spirit Down/StopBreakin’ Down, samt genomförde en del helt ekvilibristiska och haktappande instrumentaldueller med Knut Reiersrud (en av dem avslutades för övrigt med att denne helt glädjestrålande kastade upp sin gitarr i luften och sedan fångade in den igen) och så då den alltid lika gemytlige och i Norrbotten mycket flitige Ale Möller, som bara behöver få ett instrument i sina händer, så kan han spela på det.
För kvällen höll denne mänsklige jukebox sig till dragspel, flöjter, bensinslang (!), bouzoki, oud och säkert något till också som jag har förträngt. Och gav sig både in i den grekiska rebettican samt att han, med två munspel och samtidigt, spelade några gamla polskor också.
Till det första extranumret spelade Knut Reiersrud så inlevelsefullt att han sakta segnade ner från stolen och landade på scengolvet och fortsatte att spela därifrån.
Det var sista kvällen på turnén och det blev flera extranummer; samtliga direkt jovialiskt expedierade av denna märkbart magiska trio, fullspäckade av spellust och högtidligen lovande Luleå att komma tillbaka hit igen, eftersom de gillade stan och hade haft en så fin kväll här.
Överlag imponerande och stenhårt helgjutet, förvisso!
Som värdig eftersläckning och efter en kortare paus samt byte till Restaurangscenen befann sig de lokala hjältarna i Torras Combo på scenen och entusiasmerade fram välvalda covers av The Band, Kinks, Traveling Wilburys och även "spela nu nån Creedence, för helvete!" också.
Torra själv är = med gamle Shanes-trummisen Tor
Erik Rautio, som numera håller sig till congas och faktiskt företedde en viss likhet med The Bands Levon Helm. Samma liksom hopkrupna och hoptryckta spelstil.
Trevligt och trivsamt, det också. Bra musik för en Allhelgona-afton.