SÄ hÀr, mina damer och herrar, kan alltsÄ bluesmusik ocksÄ utföras, spelas och presenteras.
Samma koncept som för de tre tenorerna pÄ sin tid. Men nu var det tre mÀn i hatt som vandrade in pÄ scenen och satte sig pÄ var sin stol. Och började spela. Varvid tiden, bokstavligen, bara försvann.
Jag tycker i och för sig att det hade kunnat vara en bra koreografisk idé att förse skÄningen Ale Möller, amerikanen numera boende i Helsingfors, Eric Bibb, samt norrmannen i elegant kritstrecksrandig kostym, Knut Reiersrud, med en trÀveranda av den typ som de har i sydstaterna och sÄ varsin gungstol som de hade kunnat sitta och spela frÄn.
DÄ hade det varit Ànnu mera "in character". Men: det Àr ju ÀndÄ musiken som rÀknades. Allra mest.
Och den administrerade mÀnnen sjÀlvklart magiskt och trollbindande magnifikt.
Jag har inte, pÄ jag vet knappast nÀr, blivit sÄ attraherad och frapperad av nÄgonting musikaliskt i LuleÄ som jag ohjÀlpligt blev av denna genommusikaliska trio.
De sÄg ju ocksÄ ut att ha det sÄ trivsamt och kul, dÀr uppe pÄ scenen. Vilket spred över sig till publiken, som till sist befann sig nÀra exstasens kanter som det rimligen bara gÄr att komma, utan att helt trilla över.
Knut Reiersrud, norsk motsvarighet till Danny Gatton och med ett förflutet hos sÄvÀl den fabulöse Dr. John som hos den svenske bluesmaestron Sven Zetterberg, inledde genom att spela det av Ry Cooder skrivna temat till Wim Wenders film Paris, Texas; pÄ ett sÄ dÀr undersökande och intensivt, skramligt och ilande slidegitarr mÀssigt vis.
DÀr, nÄgonstans, placerades alltsÄ ribban för kvÀllen. Och den rubbades dÀrefter icke.
Eric Bibb, sjöng med sin mÀktiga Josh White-röst, sÄnt som Building A New
Home, diverse referenser frĂ„n Manse Lipscomb samt Donât Ever Let Nobody Drag Your Spirit Down/StopBreakinâ Down, samt genomförde en del helt ekvilibristiska och haktappande instrumentaldueller med Knut Reiersrud (en av dem avslutades för övrigt med att denne helt glĂ€djestrĂ„lande kastade upp sin gitarr i luften och sedan fĂ„ngade in den igen) och sĂ„ dĂ„ den alltid lika gemytlige och i Norrbotten mycket flitige Ale Möller, som bara behöver fĂ„ ett instrument i sina hĂ€nder, sĂ„ kan han spela pĂ„ det.
För kvÀllen höll denne mÀnsklige jukebox sig till dragspel, flöjter, bensinslang (!), bouzoki, oud och sÀkert nÄgot till ocksÄ som jag har förtrÀngt. Och gav sig bÄde in i den grekiska rebettican samt att han, med tvÄ munspel och samtidigt, spelade nÄgra gamla polskor ocksÄ.
Till det första extranumret spelade Knut Reiersrud sÄ inlevelsefullt att han sakta segnade ner frÄn stolen och landade pÄ scengolvet och fortsatte att spela dÀrifrÄn.
Det var sista kvÀllen pÄ turnén och det blev flera extranummer; samtliga direkt jovialiskt expedierade av denna mÀrkbart magiska trio, fullspÀckade av spellust och högtidligen lovande LuleÄ att komma tillbaka hit igen, eftersom de gillade stan och hade haft en sÄ fin kvÀll hÀr.
Ăverlag imponerande och stenhĂ„rt helgjutet, förvisso!
Som vÀrdig efterslÀckning och efter en kortare paus samt byte till Restaurangscenen befann sig de lokala hjÀltarna i Torras Combo pÄ scenen och entusiasmerade fram vÀlvalda covers av The Band, Kinks, Traveling Wilburys och Àven "spela nu nÄn Creedence, för helvete!" ocksÄ.
Torra sjÀlv Àr = med gamle Shanes-trummisen Tor
Erik Rautio, som numera hÄller sig till congas och faktiskt företedde en viss likhet med The Bands Levon Helm. Samma liksom hopkrupna och hoptryckta spelstil.
Trevligt och trivsamt, det ocksÄ. Bra musik för en Allhelgona-afton.