Tre band - idel stjärnor

Är man positivt lagd kan man säga att det ändå var en del människor som valde att gå och se tre lokala band i Lilla salen i stället för att förlusta sig med coverbandet på annan plats i samma byggnad. Om man är positiv. Den som i stället väljer att se det berömda glaset som halvtomt säger att det var lite folk. Men sån är inte jag. Först ut är vinnarna av Rockkarusellen, Automatic Thrills. Deras technoinspirerade muskelrock är inte precis min kopp te, jag borde inte skriva om grejer jag inte förstår mig på. Så jag gör inte det, men av det jag kan uppfatta så är de väldigt tighta. En EP är på väg: Broken Hearts and Hangovers. Och Lose My Mind har ett väldigt effektivt riff. Den knapphändiga publiken gör ingen ansats till engagemang när Hotad apa intar scenen, kvällen till ära iklädda lösmustascher. "jag vet hur det är att vara blyg, kom längre fram om ni kommer över det", säger Janinne Sandström Oja, en av bandets inte mindre än tre sångerskor. Inte för att jag kan se hur det skulle spela någon roll. Hotad apa befinner sig i sin egen värld. Medlemmarna rör sig på scenen, men mest för sig själva. Somliga kan säkert finna detta inbundet och svårtillgängligt, men jag älskar det. Ganska tidigt spelar man sin hit Duct Tape, sedan blir det mest nytt. Vi får inte veta vad låtarna heter. Men de är bra. Deras psykedeliska postpunk trivs utmärkt i den utmejslade ljudbild man för kvällen fått till. Det har annars varit ett problem man dragits med på sina spelningar. I kväll är det närmast perfekt. Allra bäst är de två avslutande låtarna, en ballad som skulle kunna avsluta vilken Cure-skiva som helst från mitten av 80-talet följs av en urladdning där Jannine och Alina Björkén skriker "Take a shot at me!" i kanon. Mitt i det reverbindränkta larmet rullar gåshudsmelodier in och ur varandra. Och så tar det slut. Hotad apa är ett av Sveriges allra bästa band. Efter en stund kliver Hamngatans Jakob Westerlund upp på scenen och dundrar igång ett backbeat. Han får strax sällskap av ytterligare en trummis och de andra medlemmarna. Sammanlagt sju stycken är man nuförtiden. Det är mäktigt. Hamngatan har vuxit från ett löfte till ett faktum. De har vuxit om sina bröder och sina tidigare väl så tydliga influenser. Inte sedan Firesides glansdagar har jag sett en sådan självklar pondus på scen i Luleå. När jag bläddrar igenom mina anteckningar för att skriva den här recensionen ser jag att varje intryck avslutas med ett utropstecken. Simple Minds! Sångmelodierna! Paper and gold! Det är en sådan spelning, en klassiker. Publiken har ställt sig längst fram, lika imponerade som undertecknad. På sätt och vis tycker jag synd om kvällens band, att de inte kom fram på den tiden det fanns skivbolag som vågade satsa på band helt enkelt av den anledningen att de var bra. Samtidigt har vem som helst rätt att kalla sig rockstjärna nuförtiden. Eftersom ingen säljer några skivor överhuvudtaget finns det inga empiriska bevis på motsatsen. Tre band, idel stjärnor. De som inte var här ikväll borde ångra sig.