Festivalbesökarna kastar oroliga blickar mot skyarna, men möts ständigt av ett nästan oförskämt solsken. Eller, ja, ända tills en ungefärlig kvart in i Lisa Miskovskys set, i alla fall, då himlen plötsligt brister i gråt. Förvisso avtar det ganska snabbt, men de tre korta och intensiva skurarna är ändå nog för att jag ska söka skydd inomhus och kolla rubrikerna på några nyhetssidor.
Ni förstår; när man valt att uppleva festivalen i sin helhet, inklusive det smutsigt naturnära campinglivet, blir man liksom fjärmad från vad som händer ute i verkligheten. Om så något av stor kulturell eller annan vikt inträffar under tiden man befinner sig i detta tredagarslimbo så får man bara gradvis höra talas om det - ett rykte; en skrämmande löpsedel skymtad under vallfärden till Systembolaget; ett stycke högläsning ur det ex av Aftonbladet som någon hittat.
Stämningen på campingen förändras marginellt då nyheterna om fredagens händelser i Norge sipprar in, men mest känns det som något som händer i en avlägsen värld - en som man inte riktigt kan greppa.
Först Bombdådet i Oslo, sedan massakern på Utöya - och Amy Winehouse bortgången, noterar jag i en närliggande spalt. Självklart tragedier av extremt varierande kaliber, men alla nyheter som man inte riktigt tror är sanna förrän man lämnat campingområdet för sista gången (även om Breiviks bärsärkagång måste vara lika oförståelig för hela världen). Vi liksom bara snubblar omkring mellan Rovön och Nordanå; vi äter våra langos, dricker vårt tetravin och kollar på artister med utropstecken i sina bandnamn. När en ny vecka börjar på måndag får vi helt enkelt försöka att återinfinna oss i den dystra omgivning som är verkligheten.
Bäst under helgen: Hamngatan i ABF-tältet på fredag och We are the storm i Krafthallen på lördag. Värda att se så fort som möjligt, eftersom de båda är indieband med sådan potential att det mycket väl kan bli för stora för att vara så här pass coola inom kort. Om ni förstår vad jag menar.
Sämst (eller, kanske inte sämst, men åtminstone den mest surrealistiska besvikelsen): Television Personalities. De som känner till gruppen vet att det egentligen bara rör sig om en ensam visionär vid namn Dan Treacy. Resten av bandet består bara av de musiker som för tillfället ingår i hans sociala krets.
Med detta i åtanke, föreställ er vår förvirring då den förvånansvärt otighta nuvarande konstellationen nervöst kliver på scenen - utan Treacy.
Efter cirka tjugo minuter kommer de sedan ihåg att nämna något om hur frontmannens pass dragits in och att han är strandad hemma i England, så vad vi istället får uppleva är ett gäng relativt misslyckade coverversioner av hans punkvisor. Särskilt pinsamt blir det då den uppenbart amerikanska gitarristen försöker simulera Treacys sluddriga cockneyaccent i låtar som Part time punks.
Synd, på en av festivalens potentiellt intressantaste bokningar.