När Tomas Tranströmer fick nobelpriset blev jag inte bara rörd, det var också ett världsligt bevis för poesins oundgänglighet i den råaste av världar. Nu har han gått ur tiden och jag får erinra mig allt som då var uppenbart. Om dikternas förmåga att faktiskt öka pulsen, att framkalla minnen från ett nordligt stadsbibliotek, att återställa tilltron till orden, till meningsfulla samband och till litteraturen. Som med alla stora författarskap har vi känt honom hela livet utan att en enda gång ha träffat honom. Hur kan vi inte vara rörda då?
Nobelkommitten formulerade det vackert, hur han i ”förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga". Det är oerhörda ord och sanna. Han hade förmågan att belysa existensens gåta så att den inte bara verkade meningsfull, den framstod också som önskvärd.
I ”Sorgegondolen” (1996) gör han verkligheten till ett motsatspar av tal och tystnad. "Jag bärs i min skugga/ som en fiol/ i sin svarta låda", språket är synligt men alltmer oåtkomligt, "Det enda jag vill säga/ glimmar utom räckhåll/ som silvret/ hos pantlånaren".
Enkelhet och tydlighet. Samma slags skönhet som fysikerna ser i de yttersta formlerna om världen, de som beskriver hur allting håller samman. Ett anspråksfullt påstående, men vi störs inte av det. De till ytterlighet moderna skyggade för hans bilder och liknelser. Men det var för dem han blev folkkär.
Än en gång ombeds jag vara personlig i raderna. Men jag har ju bara läst, läst och fortsatt läsa. Och då fanns det alltid någon där. "De som inte kan vistas någon annanstans än på sin framsida/ de som aldrig är tankspridda/ de som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av Den/ Oidentifierade - / gå förbi dem!"