När Jonathan Johansson går på scenen några minuter efter åtta räcker publiken långt ut till langosstånden och tivoliattraktionerna. Många har redan väntat i en timme på att få höra allvarliga poppsalmer i kvällssolen.
Sorlet avtar respektfullt när introt till Stockholm vibrerar ut i den ljusa natten ...
Nämen äsch, det där var ju på min utopiska stadsfestival. Vi får börja om. Jonathan Johansson kliver på scenen några minuter efter åtta, svartklädd och i solglasögon,
Åtta är tyvärr alldeles för tidigt för Piteåpubliken, en sorgligt liten skara har samlats framför Babylonscenen. Jag börjar undra om jag helt missbedömt läget. Känner ingen till Jonathan Johansson? Låt mig då få utbilda er helt kort, kära läsare.
Jonathan Johansson slog igenom 2008 med singeln En hand i himlen och en skivan med samma namn. Låten Aldrig Ensam har spelats flitigt på radio och Johansson har blivit nominerad till både p3-guld och en Grammis.
Den senaste skivan Klagomuren fick ett fint mottagande av den samlade svenska pressen. Jonathan Johansson är 31 år, född i Malmö och jobbar också på ett härbärge. I sommar har han spelat över hela Sverige ofta inför rätt stora publikmängder.
Sådärja. Då återgår vi till Piteå. Basen mullrar i det röda scenljuset. Låtarna från Klagomuren är mörkare och bättre än de på föregångaren. Johanssons synthmattor och litterära texter med bibliska referenser är kanske för allvarliga och pretentiösa eller helt enkelt för kristna.
Jonathan Johansson ser lätt lidande ut, förklarar att han är lite trött, river sig lite i håret och tackar de som i alla fall kommit. Ingenting stort är fantastiskt bra. Blommorna får mig att rysa.
Det verkar tyvärr som att festivalbokarna vaskade Jonathan Johansson på en alldeles för tidig tid. Det var verkligen synd att ni missade detta Piteå.