Att jämföra Olle Josephsson med någon rappare från förorten känns ungefär som att ställa trendslaven Andres Lokko mot Göran Persson. De skulle förmodligen inte alls förstå varandra, även om Göran (läs Olle Josephsson), folklig som han strävar efter att vara, skulle vilja ge sken av att han minsann ?hängde med?. Andres Lokko (läs någon cool rappare) i sin egen lilla värld med de senaste indiebanden från Estland och Göran med sin påträngande vilja att ?förstå? allt och alla. <BR>För det är känns ungefär lika hipp som Göran Persson i ett par Nudie-jeans när Olle Josephssons försöker förklara slang-svenskan och dess betydelse. Ju är allt för mycket en 190 sidor lång och tråkigt formulerad teori, som möjligtvis kan intressera den mer inbitne språkpolisen, eller den medelsåders språkintresserade mannen/kvinnan med tidningsbakgrund. <BR>Det vimlar nämligen av exempel på hur dagstidningar skrev sina texter tidigt 1900-tal. Och jämförelser med nutidens journalistik. Det krävs hela tiden hög koncentration för att att orka hänga med i resonemanget och där Förortsslang är finurligt redigerad med smakfulla illustrationer är Ju i bästa fall lika hippt rolig som din pappas ordbok. <BR>Men om man kämpar sig igenom början finns det ett par guldkorn av anekdoter. Som infallsvinkeln gällande år 1965. Årtalet när Josephson menar att Sverige aldrig har tett sig mer enat och homogent rent språkmässigt. Man tog då för givet att alla talade svenska som modersmål och att man i kommunikation alltid använde svenska. Men det var enligt boken en falsk verklighetsbild redan då. Den stora massan som ansåg slang vara något fult och slarvigt, finns ju dock även år 2004.<BR><BR>
